Mäns respektive kvinnors hälsa (och skeva hälsoideal)

Om rubrikens ämne säger till exempel Folhälsomyndigheten:

Män skattar sitt allmänna hälsotillstånd högre än kvinnor. Vidare lider män mer sällan av nedsatt psykiskt välbefinnande och psykiska besvär samt tar mer sällan psykofarmaka jämfört med kvinnor. Skillnaden mellan könen uppstår tidigt. Redan i tonåren skattar pojkar sin hälsa högre än flickor, och de har mer sällan psykiska och somatiska besvär. Däremot är självmordstankar och självmordsförsök lika vanligt bland män och kvinnor, och fler män begår självmord.

Och Europakommissionen slår fast:

På grund av biologiska skillnader kan kvinnor och män drabbas av olika typer av hälsoproblem. Men även möjligheterna till vård kan variera. I Europa lever kvinnor längre än män (82 respektive 75 år), men antalet friska levnadsår är ungefär samma för båda könen (63 för kvinnor och 61 för män). Män löper större risk att drabbas av och dö i lungcancer, tjock- och ändtarmscancer, hjärt- och kärlsjukdomar och trafikolyckor. Vissa sjukdomar, t.ex. prostatacancer, drabbar enbart män. Vissa sjukdomar är vanligare hos kvinnor, t.ex. bröstcancer, benskörhet och ätstörningar. Och vissa sjukdomar drabbar bara kvinnor, t.ex. endometrios och livmoderhalscancer.

Lite torrt uttryckt, kanske. Så jag kollade skillnaden på Mens Health respektive Womens Health i tidningarna med samma namn:

mens health womens health

Och kan slå fast att:

  • Manlig hälsa handlar främst om att växa (”build”, ”bulk”,”bigger”, ”eat big” o.s.v.)
  • Kvinnlig hälsa handlar oftare om att krympa (”shrink”, ”slim”, ”lean”, ”light eats” o.s.v.)
  • Sex är viktigt för båda könen (men kvinnor ska bli sexiga/agera sexigt och män ska ha kul med ”sex, drugs & rock n roll”)
  • Män kan vara hälsosamma fullt påklädda (5 av 6)
  • Kvinnor är hälsosammast när de visar mins naveln – men gärna större delen av låren också (5 av 6)

Ja, utöver bilderna (som ju talar för sig själva) har jag medvetet valt de mest stereotypa rubrikerna på respektive omslag i denna sammanställning. Men mönstret känns igen och kan inte ignoreras. Och tittar vi på de mest påklädda omslagen för respektive kön kvarstår en rätt rejäl skillnad mellan Samuel Jackson och Cameron Diaz – både i ålder, posering och photoshopping.

Dessutom vill jag poängtera att de stereotypiserande orden och föreslagna idealen är dömande BÅDE för män och kvinnor. Lika lite som alla kvinnor kan få en mage som Millie eller Natalie kan alla män få armar som Ryan eller Chris. Eller VILL, för övrigt.

Nej, man måste inte läsa de här blaskorna. Men det är ändå jäkligt trist att det 2016 fortfarande finns könade utgåvor – och att de fortfarande ser så jäkla olika ut.

Bakom kulisserna: Journalister som försöker leva på kändisdiet

Jag gillar visserligen inte grejen med att media alltid måste lyfta (ofta helt icke-relaterat till texten i övrigt) vad kändisar äter när de träffas för en intervju. Men samtidigt ser jag behovet av att genomlysa vad en ”stjärna” kallar för mat; vad de rika och snygga egentligen påstår sig leva på – och huruvida det faktiskt är något en människa kan eller bör leva på.
(Spoileralert: Johanna har redan konstaterat att så inte är fallet: t.ex. här och här)

Därför gillade jag två inslag i senaste Cosmopolitian UK:

  1. Journalist lagar mat ur kändisarnas hälsokokböcker
    Kvinnan bakom artikeln provar en valfri måltid ur tre nyutkomna kändiskokböcker – givetvis typen som lovar ”hälsosamma”, ”enkla”, ”snabba” och ”rena” rätter. Hon kommer ungefär fram till att det sistnämnda ordet kanske stämmer, men att det övriga är högst tveksamt – i alla fall om man med ”hälsosam” menar att personen faktiskt ska bli mätt också, och med ”enkel och snabb” menar att rätten ska gå att laga utan att specialingredienser, specialverktyg och evinnerlig tid i köket.
    Citat:
    – I can imagine the face of the woman in Tesco when I ask her where I can find champagne vinegar, so I substitute it for white wine vinegar because, well, I’m normal.
    – I chow my last mouthful feeling…hungry.
    – Given the daily onslaught of tiny plates festooned with kale that make up her social-media feed, the promise of a bona fide fajita night seems too good to be true. Sadly, it is.

    -Things get messy when I attempt to crush the cherry tomatoes and I’m so fed up I refuse to attempt their suggested ”cauliflower rice” side and boil bog-standard basmati instead.
  2. Journalist hänger med de unga, vackra och rika i New York
    Kvinnan som skrivit reportaget får ett dygn tillsammans med ”the hight ‘n mighty” i USA – snorrika ungdomar med imperium att ärva, och namn som ”Kennedy” och ”Trump”. Samtliga kan göra vad som helst, närsomhelst och lever livet i fullkomlig lyx – inklusive dyra restaurangbesök och storslagna middagar. Samtidigt fyller de sociala media med bilder på sina modellkroppar. Journalisten konstaterar krasst hur detta hänger ihop: ja, de beställer mängder med mat – nej, de äter knappt en bråkdel av den. Dessutom pratar de öppet om tidigare ”viktproblem” (typ: vägde som övriga mänskligheten när de gick i högstadiet), men konstaterar att varken deras sociala cirkel eller deras sociala media-konton skulle ”godkänna” att de inte såg ”bra” ut.
    Citat:
    -If you’re wondering – and given all the bikini pics I don’t blame you – if they actually eat, yes, they do. They just eat the way all rich people eat: order loads of food but only consume 15% of it.
    -I was raised to finish everything on my plate, so it breaks my heart to see piled-high platters of grilled squid going back to the kitchen. 

    -He tells med: ”In our friendship group, there’s a lot of pressure to stay in shape and look good. Instagram definitely makes it worse.

diet-1336638_1280

Det kanske bara är jag – och givetvis dras jag till en viss typ av reportage och ser en viss typ av tendenser utifrån mina Livskick-glasögon – men det känns lite som att det börjar bli tydligare hur världen med ”toppmodell-look” egentligen ser ut. Både kändisar själva och modiga reportrar avmaskerar allt oftare ytan av ”Jag äter vad jag vill, när jag vill – och det är superenkelt – men håller mig ändå pinnsmal”. Ingen tror att den som tävlar i Bikini Fitness går på hunger eller känsla när de väljer middag, och det känns som att samma sak snart kan gälla de kändisar vi ser inom andra områden också.

Givetvis bidrar tjejtidningar som Cosmo fortfarande till motsatt bild också, men jag tycker om att fler sidor av storyn får plats numera. Och orkar du inte sortera urvalet själv: läs Livskick istället! 🙂

 

Overklighetskänslan (Mamma? Jag?)

Häromdagen läste jag ett blogginlägg av Petra Månström (Maraton-Petra, som numera också är Mama-Petra). Det handlar om att känna sig som förälder på låtsas; om att ha en upplevelse av att det där barnet bara är till låns.

Jag kan själv inte riktigt minnas hur det var när mina var så små som Petras kille är – men jag tror att det faktiskt kändes rätt verkligt och naturligt då. Min första tjej dök ju rakt ner i våra studentliv, som bara rullade på, med plugg och allt annat som hörde 20-årsåldern till. Den andra kom under en kämpigare period, men det gjorde också att fokus var på att hon bara skulle få finnas och vara med oss, äntligen. Dessutom var det liksom hela tiden uppenbart att en var mamma då, när de var sådär små och beroende av en, för sin rena överlevnad.

Ändå känner jag igen mig mycket väl i vad Petra skriver. Den där overklighetskänslan. Fast mig har den drabbat nu på senare år. Tankar i stil med ”Men herregud, vem har gett mig ansvar över dessa två fantastiska, men komplexa personerna, som bor i mitt hem??”. Som att jag står utanför våra gemensamma liv och förundras – ibland nästan förfäras – av att jag ska föreställa en viktig (tänker inte skriva ”den viktigaste” pga tycker inte det måste vara mamman) person för dem.

Jag tror det blev värre när min man blev sjuk, när jag insåg vad det innebar att sakna någon att dela föräldraskapet med. Nu kan jag nästan få panik ibland: ”Hjälp, hur ska JAG kunna hantera det här, för den här människan som jag älskar så högt och vill så väl?”. Jag känner mig ju vissa dagar som den där tjejen som först träffade deras pappa: en lite småsvår 17-åring med rätt lite koll på hur ett liv bäst ska levas. Inte kan väl hon ta ansvar för världens viktigaste uppgift: att uppfostra och fostra två starka, självständiga varelser…? Helt galet!

Och samtidigt fortfarande så där verkligt och naturligt som när jag fick Stor i mina armar, den där dagen för exakt 12 år sedan. För egentligen är jag säker i min roll som mamma; inte för att jag alltid tycker att jag spelar den perfekt, eller för att jag alltid vet hur jag ska agera – men för att jag vet att jag är den jag är, med de blodsband och all den tid vi råkar dela. Och för att jag vet att – tillfälliga panikkänslor till trots – jag inte alls är ensam, att det finns fler viktiga (och ”viktigaste”) personer omkring mina barn; personer, som precis som jag vill deras allra bästa. Och vi gör alla så gott vi kan för att uppnå det.mamma

Take it or leave it, älskling – du är fast med mig i några år till.
Grattis på födelsedagen!