En komplimang är en komplimang: Om att lära sig att ta åt sig på rätt sätt

När jag kom till mitt BodyCombat-pass imorse var en av mina gamla instruktörer redan i salen. En av dem jag körde mycket pass för innan och under tiden som jag blev sjuk och som jag nu träffat igen, många år senare. Hon hälsade med ett riktigt varmt leende och sa ”Det är så kul att du är med igen!”. Bara det. Och jag fylldes av en varm och glad känsla (som faktiskt gav extra kraft hela följande pass!).

Det här fick mig att tänka på hur svårt det var att ta åt sig av alla sådana kommentarer under tillfrisknadsfasen. Allt – och då menar jag allt – som antydde att jag verkade piggare omvandlades i huvudet till ”du har gått upp i vikt” och ”nu är du tjock”.  Logiskt förstod jag givetvis att det inte alls var avsikten, men som sjuk är det väldigt svårt att styra över tankarna. Det försvinner gradvis när man tillåter hjärnan mer näring, när man blir starkare både fysiskt och psykiskt.

Med det inte sagt att komplimanger blir lättare att hantera. Jag tror vi alla är olika där, men också att alldeles för många av oss har svårt att ta emot uppskattning för precis vad det är: någon som skattar dig högt.

För ett tag sedan var jag på tjejmiddag med ett gäng som jag inte träffat sedan en av mina värsta sjukdomsperioder. Av dem fick jag flera gånger höra ”Åh, men nu ser du ju perfekt ut!”. Det skavde rejält. Jag hakade upp mig på att uppskattningen rörde mitt utseende och tyckte det var oerhört jobbigt att höra. Inte så mycket för att det antydde att de hade tyckt jag såg hemsk ut innan (för det tyckte ju ärligt talat jag också!), men för att det väckte en undran över vad de skulle tycka om mig om jag inte fortsatte att se ut just så här, som jag gör nu, i framtiden.

Men idag, glad över de små orden från gyminstruktören, försökte jag vända på det. Det tjejerna egentligen sa var ju att de var glada att jag var frisk igen. Utseende-kommentarerna var ju bara ett sätt att uttrycka det; de ville bara väl*. Jag kunde ha bemött det med, säg… ett ”tack”.

komplimang, tacksamhet

Visserligen fick ALLA på dagens träningspass ett geléhjärta…
Men det står mig ju fritt att tolka det som att just JAG var duktig med mina combatslag!

Så varför är det så svårt? I en empirisk studie (läs: när jag umgås med mina barn) har jag observerat att förmågan att ta åt sig på rätt sätt verkar gå förlorad någonstans mellan 5 och 10 år. Min äldsta kan fortfarande rodna och le när man säger något snällt till henne, ibland med ett blygt litet ”tack” som tillägg – men lika ofta framkallar komplimangen en grimas och ett ”Nä, det är jag inte alls det!”. Min yngsta säger nog ”tack” ungefär lika sällan – men i hennes fall beror det på att hon redan tar för givet att komplimangen är rätt och riktig och att hon håller med fullt ut.**

Med dagens insikt i hur skönt det är att bara bli glad när någon säger något trevligt vill jag vända detta. För mig själv, för min äldsta – och för att min yngsta aldrig ska nå dit där grimaserna dyker upp. Är ni på?? Nästa gång säger vi TACK i kör!

p.s. är du en sådan som alltid kunnat ta åt dig av fina komplimanger? kommentera gärna hur du tänker och vilka tips du har till oss andra! d.s.

*Jag vill, trots detta, uppmana dig som läser att försöka undvika kommentarer som berör hur någon ser ut: än mer om du vet att denna person har haft problem med sin självbild relaterad till utseende och/eller en ätstörning. Läs mer om hur fel det kan bli i det här inlägget hos Jenny.

**Tips på hur du ska ge komplimanger till just barn har Johanna skrivit om

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Pingback: Män som hatar kvinnor som bantar | Liselotte Melander

  2. Sofia

    Ang komplimanger. Ist för att vänta på en komplimang kan man ju göra som jag gjorde en gång när en gammal skolkamrat ej kände igen mig i krogkön. Då sa jag till honom att det är bara för att jag blivit så snygg! Då höll han med med ett stort – Ja precis!
    Hö hö!
    /Din Dalkulla.

  3. Pingback: Att ha mage (TBT) | Liselotte Melander

  4. Jokke

    Hej Ll!

    Ingen kommentar kring komplimanger från min sida, men jag tycker att det är så genuint härligt att det blev så lyckat med Linköpings-flytten och allt det har fört med sig! Att du och ni trivs så bra (jag baserar detta på bloggläsning, men förlitar mig på att du är en tillförlitlig källa) och njuter av glädjen som kommer med detta. Delad glädje är dubbel glädje!
    Hälsa man och töser!

    /Jokke

  5. Pingback: Friday I'm In Love! | Liselotte Melander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *