Det du Vill – Det Kan du! (men måste jag vilja..?)

Jag vet inte exakt vilken kurs mina gruppträningsinstruktörer gått, men rubrikens ord ekar ständigt under passen nuförtiden.  (Variationerna ”Nu är det bara vilja!”, ”Du kan allt du vill!” och ”Det är du som bestämmer vad du kan!” förekommer också.) Och visst har de ganska rätt? Man orkar ofta det där lilla extra, bara man bestämmer sig.  Själv insåg jag ju tankens kraft på ett väldigt påtagligt sätt när jag väl bestämde mig för att bli frisk från min ätstörning (vilket jag nämnde lite i mitt första inlägg här på Livskick).

Men för mig är det ändå något som skaver. För hur orden än läggs handlar de alltid om prestation.  Om att pressa sig i spinningssadeln, om att utföra den där magövningen med ytterligare teknisk precision. Om att prestera mer, bättre – hela tiden.

Och det är inte bara i träningssalen den här trenden syns.  Karriärtips, relationsråd och inlärningsteorier; alla verkar idag rikta in sig på att du kan gå precis så långt som helst, om du bara vill tillräcklig mycket.

Men måste man vilja? Måste alla sträva efter att hela tiden gå längre, bli bättre?  Konstig fråga, kanske? Klart vi vill bli bättre, må bättre, klara mer.  Och om vi nu kan fixa det genom att bara bestämma oss är det väl alldeles utmärkt? Jo. Men att hela tiden matas med detta prestationsideal – är det så sunt egentligen? Jag är osäker. Jag ogillar visserligen att prata om tur respektive otur, men vissa saker går faktiskt inte som man tänkt sig, ur mycket man än vill. Var lämnar sådana ”misslyckanden” oss, om vi innan fått höra att det egentligen bara är vår egen viljestyrka det handlar om? Och vill vi verkligen leva i en värld där alla alltid ska vilja excellera…?

#lagomuppror

Varför sikta mot stjärnorna – månen är så mycket närmare (och finare)?
(Foto: FreeDigitalPhotos.net)

Jag älskar att känna att jag kan styra mina tankar i en frisk och fri riktning. Jag tycker det är jättehäftigt att först tro att mina ben inte orkar ett enda utfall till, för att sedan bita ihop och inse att det faktiskt gick. Då är det härligt att någon skriker ”Det DU vill kan DU! i högtalaren – eller i mitt eget huvud. Men ibland vill jag bara våga vara nöjd. Eller kanske inte vilja särskilt mycket alls, utan bara vila lite.

Därför önskar jag, precis som vår skribent Emilia, uppmana till mer lagom i livet.  Vi måste inte alltid prestera, måste inte alltid nå toppen.  Följ Emilias #lagomuppror du också!

Dela inlägget:

14 Comments

  1. Jokke

    Sant, sant, tycker jag också. Det bästa är ju de stunder då man kan koppla av och med ett inre lugn vara nöjd med tillvaron. För att få perspektiv måste det nog vara lite upp ibland och lite ner ibland, men att bara rusa efter maxprestation efter maxprestation utan att någonsin vara nöjd blir nog (förödande) jobbigt.

  2. Pingback: Vilodag | Liselotte Melander

    1. Ganska mycket så, Emilia! Min tanke var nog ”inte vilja så mycket/till max” snarare än att ”inte vilja något alls” (för det tror jag inte vi kommer ifrån att göra ens om vi försöker 😉 )

  3. Pingback: Time out-när man faktiskt orkar mindre än vanligt. | Jenny Larsson

  4. Pingback: Etikett-etikett: Om förenkling som är för enkel | Liselotte Melander

  5. Pingback: Friday I'm In Love! | Liselotte Melander

  6. Pingback: Bara 3 minuter av ditt liv | Liselotte Melander

  7. Pingback: Mitt rättmätiga utrymme - om allas plats i träningssalen | Liselotte Melander

  8. Pingback: Förändra tonen i träningsalen | Liselotte Melander

  9. Pingback: Varför jag har svårt för "Tänk positivt!"-ivrare | Liselotte Melander

  10. Pingback: Ut ur trygghetszonen! Om en applicerbar livsregel | Liselotte Melander

  11. Pingback: Att ta råden rätt - livstips jag lägger ner | Liselotte Howard

  12. Pingback: Vad ska du bli när du blir stor? (Nöjd, kanske?) | Livskick

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *