Etikett-etikett: Om förenkling som är för enkel

Jag var duktig i skolan. Tog mig igenom läroböckerna först i klassen, presterade bra på prov. Hade i princip alltid högsta betyg i allt utom de praktiska ämnen.  Det var självklart att läsa vidare direkt – jag fortsatte prestera goda studieresultat, samtidigt som jag flyttade hemifrån och skaffade en prydlig lägenhet, jobbade extra i servicebranschen och levde ordnat familjeliv. En klassisk ”duktig flicka”. Eller?

När jag blev sjuk i min ätstörning var det förmodligen den tanken som slog de flesta som kunde tänka lite längre än  ”hon var ju rätt mullig så hon ville väl gå ner i vikt”. Duktiga flickor, prestationsprinsessor och alla andra med kass självkänsla eller dåligt självförtroende är ju en välidentifierad målgrupp för denna typ av psykisk ohälsa.

Om jag ska vara ärlig fanns nog tanken hos mig också, i alla fall efter ett tag. Det var först i slutet av min friskhetsprocess, när jag var på banan igen och kunde styra mina egna tankar, som jag insåg att det inte stämde. Att det var en etikett andra gett mig.

Det började med att jag blev irriterad varje gång min sambo sa något i stil  ”Du måste sluta ha så dåligt självförtroende att du blir så här/vi måste tjafsa om det här/det inte går att diskutera det här”. För jag var bara så där ändå, tjafsade för att han hade fel (alltid han, såklart!) och ville inte diskutera det där för att jag, tja – inte ville. Jag insåg att mycket han  – och andra – slentrianmässigt skyllde på min ”osäkerhet” – ofta hade andra, betydligt enklare orsaker.

Jag skulle inte påstå att jag är en väldigt självsäker person, men jag är trygg med vad jag kan, vad jag vet och vad jag är bra på. Jag är dessutom rätt trygg i mig själv och mina egna känslor. Och ja – innan sjukdomen var jag trygg även i min egen kropp. De (för oss alla?) emotionella tonåren var då slut sedan flera år och jag hade lagt de flesta av deras osäkerheter bakom mig. Jag hade en stadig relation med en man jag älskade och som jag visste älskade mig och min kropp hade producerat ett mirakel, en fantastisk flicka som jag också älskade och visste älskade mig. Jag hade ett enkelt jobb, billigt hem och inte särskilt många vänner – men kände inte direkt att jag behövde prestera bättre på något av dessa områden (kom ihåg att jag är en sån där lat oxe…). Whatever works var min enda kravnivå- och det funkade förträffligt.

Precis som för alla andra varierar mina nivåer av både självförtroende och självkänsla, men medelnivån är ändå hyfsat hög. Att inse det var lite omtumlande: jag hade ju alltid fått höra att jag trodde för lite om – och hade för höga krav på – mig själv. Plötsligt blev jag väldigt less på allt som hade minsta hint av Mia Törnblom-snack. Sambon fick nog både ett och annat ”Nej jag VET att jag är bra på det!” eller ”Nej jag VET vet att jag är bra” kastat i ansiktet när han föll tillbaka i skyll-på-självförtroendet-fällan. Jag är inte sån! skrek jag – och gjorde upp med bilden av mig själv som planterats i första klass.

Jag var inte en osäker duktig-flicka. Jag var sjuk i en svår psykisk sjukdom – som visserligen medför stor osäkerhet och höga kravnivåer, men som inte nödvändigtvis har dessa faktorer som orsak. Jag var på en väldigt säker och trygg plats i livet när jag blev sjuk. Jag vet exakt när och exakt varför det började, men det spelar faktiskt inte så stor roll. När man väl är sjuk är man sjuk. Det är sjukdomen som i första hand måste hanteras, inte orsaken. God självkänsla är superviktigt och kan hjälpa en bit på vägen. Men den gör oss inte immuna mot allt i livet, lika lite som det kan bota allt.

Vad som inte botar någonting alls är att placera människor i olika fack. Etiketter är bra för att visa på fenomen och väcka tankar kring hur vi är som personer. Men var aldrig för snabb med att klistra dem på någon annan – eller på dig själv. Vi är alldeles för komplexa varelser för att definieras så enkelt.

etikett självkänsla

Påklistrat?
(Bara en självsäker – eller hel-crazy – person visar upp sig så här)

Om jag förenklar i det här inlägget? Det kan du förmodligen anta gällande alla mina inlägg (och speciellt dem där jag sammanfattar mitt liv i några få stycken). Mitt självförtroende må vara gott, men till omnipotens sträcker det sig inte.

Fotnot: Jag var 23 år gammal när sjukdomen började- en ålder jag nyligen hörde är medel för vår lyckligaste tid i livet (källa: Alex & Sigges podcast – men i alla fall!)

Dela inlägget:

8 Comments

  1. Angelica Fjellman

    Ja, jag börjar också tro att man inte längre ska bota o leta efter orsaken till sjukdomen, utan BOTA sjukdomen stället! Det är ju det man hör hela tiden, att det ofta är orsaken till denna åkomma, just dåligt självförtroende, låg självkänsla, skev självbild osv…I och för sig stämmer det mesta in på mig, men tror ändå inte att detta är orsaken till att jag blev dålig. Kanske var det orsaken till att jag blev sjuk i tonåren, men inte orsaken till att jag nu i vuxen ålder fortfarande inte känner mig helt återställd.

    Har både besökt ätstörnings mottagningar o psykologer, inget verkar lära en gammal hund att sitta! Men ÄNDÅ tror jag inte att, för min del i alla fall, det är någon ide att bygga upp mitt självförtroende, inte för att jag ska våga äta precis som jag vill i alla fall. Jag tror trots allt att jag är rädd att gå upp i vikt, att se ut som jag inte vill, känna mig tjock! Kan tillägga att jag, som du, lever ett helt normalt liv med man o barn o jobb, tränar en del o äter allt, men hela tiden finns ju tankar som man inte borde ha.

    Ärligt talat så är jag rädd för att äta det jag innerst vill för att jag är rädd för vad som kan hända! Jag vill se ut som jag gör nu ( är helt normalviktig) o skulle skämmas om jag åt mycket pasta o potatis i denna omdiskuterande ”no carb värld!” Jag skulle känna mig äcklig o ful. Så är det o är nog DET man ska arbeta med. Lära sig äta normalt ( vad nu normalt är…???) o må bra med det o känna sig tillfreds med sig själv o sin kropp efter en sådan måltid. Men hur tar man steget? Hur håller man sig kvar i det när man efter några dagars ”normalt” ätande nästan kvävs o faller tillbaka till sina gamla rutiner med mackor o sallad igen? Söker friheten.

    1. Hej Angelica,
      Ledsen att höra att du lever med detta! Jag kan ju bara tala för mig själv, men för mig var steget helt enkelt att börja äta: och ignorera tankarna som uppstod när jag åt. Eller, snarare se dem för vad de var: tankar – dessutom uppkomna i en hjärna drabbad av svält, vilket är jämförbart med vilket beroende som helst. Det var inte alls lätt, vanans makt är väldigt stark: men – det betyder inte att du inte kan skapa en ny vana, som kan bli minst lika stark: börja äta normalt, fortsätt äta normalt och tro hela tiden att det ska gå (även om du någon gång faller tillbaka!). När det gäller kroppen är det faktiskt också mycket av en vanesak: varje vikthopp uppåt är jobbigt, men bara en känsla. Står man ut försvinner den snabbare än man tror.

      Viktigast tror jag är att verkligen bestämma sig, tror på sig själv och vara riktigt riktigt envis. Och som sagt: se det som en sjukdom, inte en svaghet i personligheten! Den starka självkänslan kanske redan gömmer sig därunder? Och tro mig: den kommer växa sig ännu starkare när du inser att du kan styra ditt eget liv och mående!

      (Med det inte sagt att du måste fixa det helt själv: jag hoppas du kan få hjälp av vården och/eller närstående i ditt tillfrisknande.ör frisk kan och ska du bli, eller hur?) LYCKA TILL!

  2. Pingback: Mirror, mirror - Om vad jag såg i spegeln (TBT) | Liselotte Melander

  3. Pingback: Ung mamma (TBT) | Liselotte Melander

  4. Pingback: Förutfattade meningar | Liselotte Melander

  5. Pingback: En får ändra sig | Liselotte Howard

  6. Pingback: Tisdags-tips; Lite Gott och Blandat | Liselotte Howard

  7. Pingback: Dokumenterat Down-Under: lästips från Australien | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *