Matprat: Hur en talar om ätbara ting

Jag vill egentligen inte skriva om mat. Detta av tre anledningar:

  1. Jag är dålig på mat. Och då menar jag inte dålig som i ”intog alldeles för lite under massor av år” (det har vi konstaterat var en psykisk sjukdom), utan som i ”kan inte tillaga”, ”orkar inte variera” och ”är inte särskilt intresserad”. Det finns massor av råvaror, halv- och helfabrikat jag gillar att äta, men jag är dålig på att kombinera dem eller skapa något extra inför en måltid. Ingen foodie, helt enkelt.
  2. Min kunskap om vad som är bra och rätt och ”nyttig” mat är enorm. Men också baserad helt på egen inläsning – den sjuka varianten under ätstörningstiden och nöjesvarianten senare. Det mesta kommer med andra ord direkt från media/populärvetenskap. Och även om jag fortfarande anser mig kunna saker, vet jag att denna kunskap inte går att lita på, eller i alla fall alltid kan ifrågasättas.
  3. Det finns andra som gör det så sjukt mycket bättre. Googla på ”recept”, ”matblogg” eller ”dietist” så förstår du vad jag menar. (Eller kolla bara in Livkicks matlagningssektion!)

Men märk väl – jag säger ”egentligen”. För visst är det irriterande med människor som alltid är svart-eller-vitt, rätt-eller-fel? Jag vill inte uttala mig så konsekvent om vad som ska dyka upp bland inläggen, helt enkelt.

Till skillnad från hur media väljer att tala om mat, alltså. Den här rubriken hittade jag på framsidan av en av Sveriges största kvinnotidningar:

ord matSom sagt – det är en rubrik och jag vet att avsikten är att väcka uppmärksamhet. Men när jag först såg det kunde jag ändå inte låta bli att kommentera det för sambon; Gift eller Gott – det är alltså vad vi har att välja på när det kommer till en vanligt förekommande råvara…?

Ungefär samtidigt som jag sett tidningen lade insiktsfulla Jenny upp en status på Facebook, som gick ut på ungefär samma sak som jag reagerat på; hon skrev att vi faktiskt borde sluta benämna livsmedel som ”farliga” och ”giftiga”, eftersom den kategoriseringen i sig kan få farliga effekter, kan gå för långt. Statusraden fick nästan 40 kommentarer. Det är tydligen upprörande att påtala sunt förnuft..
(Professorn som intervjuas inne i ovan nämnda tidning berättar att han fått dödshot för att han inte vill kalla socker giftig; för att han istället menar att det handlar om att äta i lagom mängd, baserat på eget ansvar.)

Jag måste erkänna att jag inte alltid är bättre än tidningsrubrikerna. (En fjärde anledning till varför jag egentligen vill undvika matprat.) Orden ”Men det här är nog nyttigare!” slinker fortfarande ur min mun då och då, jag dömer fortfarande ut vissa livsmedel ibland. Skillnaden är att jag nu själv reagerar – och försöker nyansera mig. Och jag reagerar när media vill utnämna sina ”gifter”.
(Inte bara för att jag råkar tycka att socker är gott…)

Hur tänker du?

Fotnot: Min första ögonöppnare hittar du här.

Dela inlägget:

11 Comments

  1. Själv gillar jag inte heller att livsmedel som socker exempelvis är gott eller gift. Allting handlar om att äta det i lagom mängder. Själv gillar jag att laga mat och har rätt så bra koll på matlagning. Men för att ”media” gärna skuldbelägger vissa livsmedel såsom socker kan jag fortfarande tycka att det är jobbigt att ha socker i maten. Då är jag ju onyttig….
    Oftast önskar jag att mat och ätande inte skulle bedömas av alla andra i vår omgivning, att om man tar en kaka till fikat så ska man ha sämre karaktär.

    1. Du är helt säkert inte ensam! Allt skuldbeläggande utifrån skapar ett skuldbeläggande inifrån hos väldigt många idag. Och tänk efter: hur ”nyttigt” är det att känna sig som någon med dålig karaktär bara på grund av något man äter då och då…? Vad är det mest ohälsosamma i det: tanken eller handlingen…?

  2. Pingback: Sophie's Choice: en f.d. modells historia | Liselotte Melander

  3. Pingback: Sött | Liselotte Melander

  4. Pingback: Makabra mat-motiv | Liselotte Melander

  5. Pingback: Att leva som "nykter" anorektiker | Liselotte Melander

  6. Pingback: Tidningsomslag som inte ger mig stressutslag | Liselotte Melander

  7. Pingback: Protestera mera? Om allas ansvar för samtalet | Liselotte Melander

  8. Pingback: Ren mat eller rent helvete? | Liselotte Howard

  9. Pingback: "För dig som tränar" - om att exkludera mat & människor | Liselotte Howard

  10. Pingback: Ordens makt (Eller: mer mat-tjat) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *