Duel with the Devil – Om att alltid vara vaksam

Idag, våren 2014, kallar jag mig frisk och fri. Mitt liv styrs inte längre av någon sjukdom. Men det betyder inte att jag kan slappna av; har man en gång haft psykologiska problem tror jag att man alltid måste vara  på sin vakt.  Hjärnan är urhäftig – och opålitlig. Du kanske lyckas döva djävulen på axeln, men du kan aldrig vara säker på att hens röst förblir helt tyst.
djävul vaksam

Lömsk liten sak

Jenny skrev häromdagen om träningsdjävulen (läs här). Det kan jag ärligt säga att jag inte alls känner igen mig i – gymmet var aldrig mitt problem (mer om det en annan gång!). Däremot påminde texten mig om var min vaksamhet alltid måste ligga. ”Det kan vara roligt att träna, en dag kan bli två dagar som kan bli tre dagar och så vidare.”  skriver Jenny. Och – hemskt som det må låta – så är det det där roliga jag aktar mig för: När livet går i 180, när det är mycket på jobbet, med barnen, socialt.. och en dag blir två dagar som kan bli tre dagar… Och jag är FÖR GLAD – då vet jag att det är dags att stanna upp och ta duellen med djävulen igen.

Precis som träning kan svält bli en drog. Mina nervbanor kommer förmodligen för alltid vara programmerade att ösa på med lyckohormoner så fort kaloriintaget underskrids det minsta, eller tiden mellan måltider sträcks ut bara lite längre än vanligt. Allt blir lite ljusare, lite fluffigare – jag flyger en bit ovanför marken och känner ett underligt, pirrigt lugn mitt i stressen. Jag blir hög, helt enkelt.

Idag har jag kommit så långt att jag litar på både kropp och själ tillräckligt för att inte bli rädd: jag vet att jag kan vända det när jag vill (och långt innan det blir skadligt för min kropp!). Men jag vet också att ju längre djävulen tillåts in på min planhalva – desto svårare blir det att mota hen tillbaka. Jag har inte lust att ta den fighten.

Oavsett vilket ditt största hinder i livet varit – oavsett hur länge sedan det var du tog dig över det: var uppmärksam på den där rösten från axeln! Det går att bli fri. Men ta med dig alla dina lärdomar in i friheten – de behövs där också.

There’s a time to understand
There’s a time to see the sun
There’s a time for makin up
There’s a time to come together

Fall into the learning curve
Feeding on experience
Never turn your back on me
Never paint it black by numbers

(Transatlantic – Duel with the Devil)

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Jag fick lära mig att det inte var farligt att känna mig hungrig. Hungerkänslorna förknippade jag med att jag var ”duktig”, så när jag blev frisk var det svårt att hålla isär känslorna till en början. Det gick över till att jag var rädd att bli hungrig, så jag åt nästan hela tiden. För att jag inte visste hur jag skulle reagera om jag kände den där tomma känslan i magen. Nu kan jag känna hunger och tänka ”åååhhh vad gott det ska bli med mat!!” 😀

    1. Det där kan jag också känna igen lite. Inte på samma sätt som den höga känslan utan mer en tankegrej. Och som du säger: den kan man lära sig att tänka om!

      Det är inte ”duktigt” att hålla sig medvetet, men har man blivit hungrig ändå kan man se det som en extra krydda till maten! 🙂

  2. Pingback: Om humor | Liselotte Melander

  3. Pingback: Kalori-magi: Om ord som inte får vara ord | Liselotte Melander

  4. Pingback: Att leva som "nykter" anorektiker | Liselotte Melander

  5. Pingback: Tacksamhetstisdag: Glömska | Liselotte Howard

  6. Pingback: Tisdagstipset: Lyssna! (om ätstörningar) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *