Hönan eller ägget? Om att uppfostra rätt barn (TBT)

När min äldsta dotter blir ”tvärtemot” (alltså: arg, sur eller ledsen, för dig som inte läst ”Emma Tvärtemot” 732 gånger), blir hon det ibland på sätt som jag känner igen väldigt väl från min egen uppväxt. (OBS! Vi pratar inte matrelaterade bekymmer här, bara helt vanliga, galna känslor.)  Detta har både för-och nackdelar. Att känna med och detsamma som någon annan leder tyvärr inte automatiskt till att man kan säga de rätta orden. Men ibland får jag till det.

Sist hon var upprörd på sitt (och mitt) alldeles egna tvärtemot-sätt lyckades jag faktiskt både trösta och lugna. Henne, alltså. När jag lagt på luren (eftersom hon just då befann sig på annan ort) var jag själv en liten blöt fläck. Och om fläckar kan tänka, gick tankarna ungefär så här:
Mår hon så här för att hon har fått mina gener?
Blir det på det här sättet för att jag har pratat om att jag kan må så här?
Hamnar hon i de här situationerna för att hon har sett mig hamna i dem tidigare?

Sammanfattat: Är det arv eller miljö? samt Gör barn som man säger eller gör barn som man gör?

Efter att ha låtit hela grejen handla om mig själv  en alldeles för lång stund, ryckte jag upp mig från fläck-statusen och gjorde vad man alltid bör göra i dessa situationer: jag ringde min guru (även känd som flickans far). Han lyssnade, förstod och besvarade slutligen mina frågor med:
”Det kan man ju faktiskt aldrig veta. Och det spelar ingen roll. Det enda vi kan göra är att inte döma henne för hur hon känner.”
(Sedan skällde han lite lagom på mig för att göra så stor grej av att ett 9-årigt barn blir upprört ibland.)

Kanske är det mina senare problem som spökar: kanske finns alltid rädslan där, att varje likhet mina barn uppvisar med mig själv ska innebära att de också drabbas? Helt utan logik, bör nämnas: mina problem startade inte i barndomen (eller ens tonåren) – och hade inget med mina egna föräldrar att göra.

Och dessutom: det spelar ingen roll just nu.

Med andra ord: oavsett om du är höna eller ägg, gör ingen höna av en fjäder. Eller, mindre metaforiskt: uppfostra ditt barn med all kärlek och icke-fördömande du kan uppbåda.  Och blanda inte in ditt eget inre barn i den bilden.
(Det barnet får du älska och uppfostra helt för sig självt!)uppfostran

Ett annat barn i en annan tid

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Pingback: Campus-liv och camping-liv (TBT) | Liselotte Melander

  2. Pingback: 13 november 2009 | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *