Tacksamhetstisdag: 13 år

Igår var det exakt tretton år sedan han sa ”Jag älskar dig” för första gången.

Idag är jag tacksam för kärleken. Men kanske ännu mer för allt det andra, allt det som ingår, alla åren. Det finns något viktigt med tiden i sig, något som ingen blixförälskelse eller första ”Jag älskar dig” i världen kan överträffa. Vi kan kalla det trygghet. Visshet. Självklarhet.

Han valde mig som en labil tonåring. Han stannade medan jag blev en semi-stabil vuxen. Han har fått mig att må bäst, han har fått stå ut när jag mått sämst. Han har hållit om mig när jag vägt som allra mest och när jag vägt som allra minst. Han har lyssnat till mina drömmar, mina gräl och mina (misslyckade) skämt. Han har sett mig berusad, illamående, flygrädd, ångestattackerad och drogad (om än bara av smärtstillande  i en sjukhussäng). Han har varit med mig som sjuk, som frisk, som gravid. Han har sett mig föda ett barn (och fått ta hand om sviterna efter jag fött ett annat).
Han har nog inte alltid tyckt om mig. Men jag har alltid vetat att han älskar mig. En trygghet, en visshet, en självklarhet.

Även när 13 år av kärleksnallar fått flytta in ett skåp.

Tatty Teddy Love

How can you be
Like a sky stretched out before me
And the world is turning your way
Even darkness is better this way

Can it be true
That it all comes rushing from you
When my resistance is gone
And there’s nothing that I can lean on

You are the wind at my back
You give what I lack
You’re the jewel in my hand
You’re like rain on dry land

And my soul has been kissed
Just because you exist

Dela inlägget:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *