Att känna igen sig i böcker

Bra böcker bygger ofta på bra personskildringar. Bra personskildringar bygger ofta på trovärdighet. Och trovärdighet bygger på igenkänning; Om jag ska läser om en 30+ mamma som agerar helt väsenskilt från mig själv köper jag förmodligen inte konceptet.

En gång under min sjukdomstid läste jag en svensk deckare där en av birollerna led av anorexi. Det var uppenbart att författaren gjort sin research, bokpersonen uppvisade flera av de klassiska känslorna och beteendena som jag kunde känna igen mig i. Samtidigt låg betoningen på just ”klassiska”. Researchen hade sträckt sig till ”Anorexia nervosa for dummies” : tjejen som beskrevs var en osäker tonåring som ville bli modell och vara smal för att killarna skulle gilla henne (typ). Det lämnade mig tämligen oberörd.

Lite senare, när jag hade tagit upp kampen mot sjukdomen,  fick jag för mig att försöka mig på den ett tag så hypade Devils Peak av Deon Meyer. Jag hade inga direkta förväntningar på deckardramat. Men aldrig har jag kunnat identifiera mig så fullständigt med en huvudperson. Genom 298 tätskrivna iPhone-sidor kunde jag fysiskt känna mig in i Benny Griessels situation. Om vi bortser från jakten på iskalla yrkesmördare, sydafrikansk rasproblematik och opassande känslor för prostituerade brottsoffer kunde det varit mina tankar och känslor som utspelade sig på pappret (a.k.a. skärmen). Den oerhörda saknaden. Kampen för att ständigt gå emot det som känns rätt för det man vet är rätt. Poliskommissarie Griessel är alkoholist. Jag kom flera gånger på mig själv med att hoppas att han ska lyfta det där whiskeyglaset och bara ta en klunk (och drabbas av enorm avundsjuka: tänk vad lätt om det bara handlade om något så simpelt som att hälla i sig lite skotsk vätska?*). Samtidigt känner jag lättnad varje gång han istället lyfter luren och ringer sin doktor och förtrogne (och undrar hur det varit om jag faktiskt tryckt på ”ring” varje gång jag suttit där med luren till min doktor och förtrogne?).

Men sen kommer en scen där Griessel konfronteras av sina två barn. Tonåringarna skriker ut sin ilska och besvikelse och meddelar att ”You were never a dad!”. Och tack och lov släpper igenkänningen. För jag VAR mamma. Inte den bästa – men den bästa jag bara kunde. När jag, omvänt mot i boken, konfronterar min going-on-tonåring med min oro brukar hon vara nästan oförskämt oberörd. Den fighten behöver jag inte ta tillsammans med Benny. (Inte heller den mot bindgalna kidnappare. Skönt.)

Ibland behöver man känna igen sig i det man läser. Ibland är det skönt att inte göra det.

sean bean devils peakSean Bean ska eventuellt skådespela i Devils Peak.
Lite tveksam till hur väl jag kommer känna igen mig då…

Har du känt igen dig i en fiktiv person någon gång? Eller är du rädd för att känna igen dig lite för mycket i någon?

 

*Jag menar med dessa ord absolut inte att förringa alkoholism, vilket är en lika grym sjukdom som ätstörningar, men jag tycker jämförelsen i beroendebeteendet är ganska klockren: förutom det faktum att man kan leva utan alkohol, men inte utan mat…

Dela inlägget:

6 Comments

  1. Pingback: Samma fast annorlunda - Från en drabbad till en annan | Liselotte Melander

  2. Pingback: Att leva som "nykter" anorektiker | Liselotte Melander

  3. Pingback: Värdet av igenkänning | Liselotte Howard

  4. Pingback: Ny insikter kring anorexia (eller: "Vad var det jag sa?") | Liselotte Howard

  5. Pingback: Att bli frisk & fri - och blind...? (Marian Keyes kunde, jag tror inte jag kan) | Liselotte Howard

  6. Pingback: Tisdagstipset: Lyssna! (om ätstörningar) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *