Protestera mera? Om allas ansvar för samtalet

Det kan vara skitjobbigt att som före detta ätstörd öppna en tidning. 5:2, giftigt socker, ”normala” modeller – man kan få ångest för mindre, hur frisk och fri man är. Samtidigt är det lätt att kritisera mediavärldens bild (se bara på nämnda länkar). En sund och förståndig människa vet att det som skrivs är överdrifter, att den forskning de hänvisar till är bristfällig och att rubrikerna används för att sälja.

Det är betydligt svårare att vara kritisk när ”rubrikerna” kastas mot dig över fikabordet. Jag vet inte hur många gånger jag försökt stänga öronen, titta åt ett annat håll, bett att det ska ta slut så fort som möjligt… när jag suttit tillsammans med vänner eller bekanta och teman som hälsa, dieter, vikt och kropp kommit upp. För att inte tala om alla ”vardagliga” uttryck som dyker upp så fort människor umgås tillsammans kring mat eller träning. Allt från ”Nej, jag borde inte” om kakan det trugas med, till ”Usch vad mätt jag blev, jag åt aaalldeles för mycket!” efter en normal lunchportion.

Jenny skrev häromdagen om en mammagrupp där hon ingått, där samtalet kring viktuppgång är ständigt närvarande, i fokus nästan mer än tips kring välmående och bebisförberedelser. Om en tidning skriver om kändisar viktuppgång och – nedgång i samband med en graviditet är det lätt att ta till ord som ”Galet” och ”Utseendefixerat”. Om det är mammor du vill dela en speciell tid i livet med blir det betydligt mer komplicerat…

Vi kan strunta i att köpa tidningen som skriver hälsohetsande. Men vi kan inte strunta i våra medmänniskor. Så vad ska vi göra? Att som jag, försöka att inte lyssna, önska mig långt bort – och i de fall jag känt mig stark nog: försökt byta samtalsämne utan att det blivit alltför underligt – är inte särskilt konstruktivt. Borde vi istället protestera? Säga ifrån? En bloggerska jag följt länge, som nu går i behandling för sin ätproblematik, fick faktiskt det rådet av sin samtalskontakt: säg till när samtalet blir obekvämt för dig, när bantning och ”borde inte äta”-replikerna dyker upp. Vad tycker ni?

dietsnack
Foto: Ida Jansson

  Jag tar den utan ditt dietdravel, tack!

Jag blir osäker – men vet inte hur mycket av den osäkerheten som ligger i att jag inte är sugen på att väcka den uppmärksamheten, vara den ”besvärliga” , eller och hur mycket som ligger i att det känns fel att begränsa människors samtalsrum på det sättet. Jag menar, alla människor har ju något de är obekväma med: Ska vi undvika att prata om reptiler om någon har ormfobi? Får man inte nämna sina barn om man vet att någon är ofrivilligt barnlös? Om någon just gjort slut med sin pojkvän, ska alla kommentarer om kärlek förbjudas? o.s.v. Jag är som sagt osäker. Men om jag, som i diskussionen kring att kommentera utseende, återigen går till min roll som mamma blir det glasklart: Om någon börjar diskutera dietande eller vad man ”får” och ”inte får” äta i närheten av mina barn – då är jag redo att be dem hålla käften!

Jenny har i alla fall oerhört rätt när hon skriver:

Vi själva har ett val, vill vi åka med på det tåget, eller vill vi gemensamt åka med på ett annat tåg, ett tåg som tar oss långt bort från viktfokus

Jag vet vilket tåg jag vill ta. Frågan är om jag ska försöka få folk att åka med mig…?

Dela inlägget:

8 Comments

  1. Tack för ett superbra inlägg!!! Det är verkligen svårt! Nu har jag inga kollegor på det sättet så jag slipper detta på fikarasterna. De i min närhet som jag känner väl vet bättre än att snacka om sånt här, och de få som gör det kan jag bara ignorera för det är deras sätt. Hamnar jag i situationer med personer jag inte känner lika väl kan jag dock inte hålla tyst… Och är mitt barn i närheten så är det hårda bud. Nu pratar jag så pass mycket med henne att hon vet hur verkligheten ser ut och jag tror hon kan filtrera rätt så bra själv. Hoppas jag…

  2. Det är verkligen svårt att undvika att hamna mitt ibland känsliga samtalsämnen när samhället ser ut som det gör idag. Och vad gör man? Himla svårt det där. Man vill inte vara besvärlig och hindra andra att prata om det de vill, men samtidigt vill man verkligen inte höra ett ljud om det där för man vet hur mycket det förstör (mer eller mindre så klart, beroende på hur långt man har kommit). Helst av allt hade man ju velat få alla människor att sluta hetsa kring dieter och sjuka träningsmängder för att inte göra samhället mer ätstört än vad det redan är, men precis som du säger, alla har ju något de är obekväma med.
    Jättebra inlägg!

  3. Tack för din kommentar (och länkningen). Är som sagt svårt med att våga njuta och bestämma sig för att inte känna ångest efteråt. Ibland tror jag att jag omedvetet kompenserar efteråt, iallafall kommer jag på mig själv med att välja det lättare alternativet ifall jag haft en helg som min var. Ett steg är ju att uppmärksamma det och sedan välja att gå emot det vilket är lättare sagt än gjort! För min del handlar det mycket om att bli medveten om vilka val jag gör och varför jag gör dem.

  4. Bra inlägg! Jag tror verkligen att det är bra att säga ifrån, då får man ur sig sina tankar och spräcker hål på ballongen. Man talar också om för sig själv vad man står för och tycker är ok och inte, något som man kanske har förlorat efter många år med skev syn på mat, kropp och träning. Jag har just påbörjat min behandling mot ortorexi och inser nog inte förrän nu hur fel fokuserat det är i sammhället kopplat till dieter, sk ”sunda ideal” och träning. http://www.nattstad.se/Ortorexifri

  5. Pingback: Om ”Empower Women”, att behöva vara sexig, och att behöva lyssna på andras matprat | Johanna Arogén

  6. Pingback: Att leva som andra lär | Liselotte Melander

  7. Pingback: Den arroganta diethållaren | Johanna Arogén

  8. Pingback: Att leva som man lär | Liselotte Melander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *