Predisposition: Insikt eller ursäkt?

Sedan jag startade den här bloggen för snart 3 månader sedan har jag pratat, argumenterat, diskuterat och berättat om min upplevelse av att ha en ätstörning mer än under alla år jag faktiskt var sjuk – tiden då jag kämpade för att bli frisk inkluderat. Jag trodde nog jag visste det mesta om sjukdomens kemi och onda magi redan innan, men allt skrivande, talande och funderande har öppnat för nya insikter varje vecka.

Jag börjar förstå varför jag aldrig kände helt igen mig i den allmänna  beskrivningen av anorexi, varför jag inte trodde någon annan än jag själv kunde hjälpa mig – och varför jag så länge inte förmådde att göra just det. För…

Nej:

  • Mina föräldrar var varken utseende- eller viktfixerade under min uppväxt, jag hade inga matförbud eller skevt kropps-snack omkring mig som barn
  • Själv brydde jag mig aldrig om modetrender eller tonårsidoler och tänkte därför aldrig på att passa in i ”rätt” form, utan klädde mig i det jag var bekväm i
  • Jag tyckte inte det var jobbigt hur ”kroppen förändrades” av graviditet och barnafödande (snarare tvärtom: perioden jag väntade mitt första barn och tiden direkt därefter har varit min målbild för hur jag ville känna och må som frisk)
  • Min sjukdom startade inte för att jag ville bli smalare, trots att jag var mullig och kanske ”borde” ha strävat efter en slankare kropp
  • Under sjukdomstiden var det aldrig rädslan för viktuppgång som var det primära, jag led inte särskilt av fettskräck eller kroppsformsfobi (om vi bortser för skammen jag kände över att vara så mager)

Jag blev – som de flesta andra – anorektisk för att jag började dra ner på maten. Anledningen var högst specifik: jag visste att jag skulle få vissa, helt särskilda, hälsofördelar av att ”tappa några kilo”. Eftersom min kropp alltid kämpat emot just detta (p.g.a av ett hormonfel) visste jag också att jag skulle behöva gå ut ganska hårt.  Jag gick därför från att ha ätit rätt mycket mer än vad min kropp fysiskt behövde (återigen p.g.a. hormonfelet) till att äta betydligt mindre än vad den gjorde av med.  Och jag fastnade direkt.

Jag fick hela kitet som sjukdomen erbjuder: sifferfobi, kontrollbehov, tvångsbeteenden och stark ångest – även för sådant som inte hade med mat eller vikt att göra. Men drivet att fortsätta behålla den smala (magra) kroppen hade aldrig räckt för att vara sjuk så länge. Inte ens den (imaginära) kontroll jag hade var orsak nog.

Genom alla frågor jag fått, alla tankar jag skrivit ner och alla minnen som väckts, har jag insett att den absolut största faktorn i min ätstörning var svälten. Ruset den gav: bubblet i magen, suset i huvudet, molnen under fötterna. Varje gång jag försökte bli frisk, försökte börja äta igen, var matångest jobbig, vågens siffror hemska – men att jag fegade ur berodde alltid på beroendet. Jag saknade att vara yr av hunger.

Jag har länge tyckt att det var konstigt att jag lät sjukdomen ta över så, när jag ju faktiskt började min viktnedgång för att vinna hälsofördelar. Jag hade ju ett klart mål som jag var 100% motiverad till – ändå förstörde jag det inom loppet av någon månad (det finns inga hälsofördelar whatsoever med grav undervikt…). Nu vet jag att suget blev för starkt – förmodligen redan efter första gångerna av skön hungerseger. 

Forskning visar att:

Uppkomsten och utvecklingen av ätstörningar utgörs av en komplex interaktion av sociokulturella, biologiska och psykologiska faktorer som samspelar över en längre tid.

Och läser jag mer om ”biologiska orsaker” (t.ex. på den här sidan) känner jag igen mig rätt så exakt (med hormonrubbning och allt). Jag är en sådan som inte tål att gå ner i vikt. Jag är en sådan som blir beroende. Predisponerad att bli ätstörd så fort jag störde ätandet. Jag kunde ha jobbat på min självbild, min kroppsuppfattning och min allmänna livsosäkerhet hur mycket som helst utan att det skulle ha hjälpt: så länge jag inte började äta ordentligt igen. (Och så blev jag också frisk och fri efter att tillräckligt länge ätit tillräckligt länge. Tiden var – precis som vid vilket beroende som helst – avgörande för att jag skulle bryta bandet till ruset: sluta sakna det. Kampen mot djävulen vanns med uthållighet.)

DNA

Rätt stor insikt. Men samtidigt är jag lite rädd att den ska börja agera ursäkt; Kan man skylla på sina gener, sin kemiska sammansättning, sin kropp…? Jo, det kan man nog. Så länge man inte väljer att stanna i en destruktiv situation med biologi som bortförklaring. Och så länge man inte låter denna bortförklaring agera skygglapp för alla andra faktorer: Jag kanske inte tror att jag drabbades av en ätstörning för att samhället har ett helt åt skogen snett ideal, eller för att min självkänsla var kass – men det betyder inte att jag inte ska fortsätta kämpa för att förändra idealet eller att jag inte ska önska varje barn som föds idag en grundmurad tro på sin egen förmåga och sitt eget jag.

Samtidigt som jag kan utgöra ett exempel på att en ätstörning aldrig är så enkel som media eller allmänhet vill få det till: Nästa gång någon frågor om jag verkligen inte ville bli smal eller verkligen inte tyckte gravidmagen var jobbig kommer jag svara nej utan att känna mig som en idiot.

genmanipulerad
Jag är i alla fall inte ensam om  att h abnormt DNA…

Och till dig som inte orkar läsa/förstå min privata terapiutläggning ovan kommer här en…

Sammanfattning/slutsats:

  • Anorexi, bulimi och UNS är psykiska sjukdomar – inte ett val någon gör eller en fix idé någon får
  • Orsaksförhållanden bakom ätstörningsproblematik är komplexa och fortfarande inte fullt utredda. Mer forskning behövs: även på det biologiska/genetiska området
  • Vissa symptom och beteenden går igen hos de flesta som drabbas (eftersom hjärnan påverkas lika av näringsbrist), men olikheterna är också stora och tyngdpunkten ligger inte på samma faktorer för alla
  • Svält kan vara beroendeframkallande; att dra ner snabbt och mycket på näringsintaget kan leda direkt in i en ätstörning  (även för personer som av hälsoskäl behöver tappa några kilo!)
  • Du vet inte innan om du är en av dem med predisponerande faktorer: tänk på det innan du hoppar på nästa fastekur eller trenddiet!
  • Oavsett orsak: Det går att bli frisk och fri!
Dela inlägget:

6 Comments

  1. Pingback: Blame the parents? Nej tack. | Liselotte Melander

  2. Pingback: Vill du veta? Om att testa sina anlag | Liselotte Melander

  3. Pingback: 5:2 är feminint (Köpstarka kvinnor gillar svält bättre?) | Liselotte Melander

  4. Pingback: 100 frågor och svar | Liselotte Howard

  5. Pingback: Varningstext tack! Om cigg, sprit och svält. | Liselotte Howard

  6. Pingback: Ny insikter kring anorexia (eller: "Vad var det jag sa?") | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *