8 maj 2004 (TBT)

Idag, för tio år sedan, åkte jag tillsammans med min sambo och slängde grovsopor på ett illaluktande reningsstation. Det var lördag och jag hade motvilligt avbokat förmiddagens aerobicpass.  Det hade ju gått bra på styrke-stepen kvällen innan, men började den där var-tioende-minut-knip-över-höfter-smärtan bli lite väl skarp, och kanske kom den också lite tätare…?  Tiden som inte tillbringades i träningssalen utnyttjades därför till lite hushållsröj.

Sådär jätte-effektiv var jag kanske inte. Sambon tyckte nog att mina turer till de olika containerna var lite väl långsamma. Men så har ju han ju aldrig upplevt regelbundna värkar. Och jag hade inga planer på att förklara det hela: Hade jag inte varit graviditets-gnällig innan tänkte jag inte börja den här soliga lördagen! Det dröjde nog till sen eftermiddag innan jag ens började antyda att förlossningsarbetet nog var igång. Men så farligt var det ju liksom inte. Vi åt lite mat, tittade lite på tv, hade en vanlig lördag. Lagom till SVT drog igång något helt ointressant panelprogram ”Inför Eurovision” insåg jag att det började bli svårt att sitta still i soffan. Ungefär samtidigt insåg jag att en bilfärd skulle innebära mer sittande och att det inte kändes jättelockande. Kanske bäst att få det avklarat?
-Du, vi kanske ska åka till BB? sa jag. Och så blev det.

Vi bodde rätt nära sjukhuset. Men oj, så lång den där bilturen var. Jag satt och hoppade från höft till höft och höll emot, medan svärföräldrarnas gamla Toyota hoppade fram. När vi väl kom fram tyckte jag av någon anledning ändå att det gick jättebra att parkera på den stora sjukhusparkeringen – flera hundra meter från entrén. Det var en intressant promenad. Den allra första dusten mellan mig och min dotter utspelade sig på den där byggställningsbeklädda trottoaren: hon ville ut  –  jag tyckte gott hon kunde stanna inne ett tag till… Det tyckte barnmorskorna som tog emot oss också. Förstföderska sa deras ansikten och de skickade oss till väntrummet och bad oss sitta ned. Jag var way beyond sitta-ner vid det laget, men ung, auktoritetsrespekterande och försynt som jag var så sa jag inte ett pip. Först när vi väl tilldelats ett rum och de började visa runt berättade jag lite halvkvävt att jag nog väldigt gärna ville lägga mig i den där sängen. En kvart senare låg dottern där bredvid mig.

För ett helt fantastiskt förunderligt decennium sedan. 

"1.jpg" heter filen: Allra första bilden från allra första dagen...
”1.jpg” heter filen: Allra första bilden från allra första dagen…

Tack älskling, för att jag fått vara din mamma i 10 år! Vi må ha haft några fler duster än den där promenaden till BB vid det här laget, men jag älskar dig precis lika mycket (och lite till) nu som då.

Grattis på födelsedagen älskade unge!

 

p.s. Att jag kunde träna med värkar känns inte så underligt, då det faktiskt inte gjorde så ont som jag trott att det skulle göra – och dessutom är fysisk aktivitet smärtlindrande. Däremot; hur sjutton kunde jag röra mig överhuvudtaget – och än mindre över en stepbräda! – med den där klumpen…?? d.s.

vecka41

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: Nya Livskickar! Frågor, svar och nya ansikten | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *