Let’s Dance

…har jag inte sett en endast minut av. Däremot är jag snart på väg till helgens andra dansföreställning, med helgens andra dotter agerande dansstjärna. Och det känns så fruktansvärt bra! Inte bara för att en som mamma alltid älskar att se just sitt barn på vilken scen som helst, utan för att en känner hur just dans genererar sådana enorma mängder glädje; både hos dem som dansar och hos dem som tittar. Själv är jag inte i närheten av min äldstas rytmkänsla och rörelseglädje, men kände för varje nummer vi såg igår hur jag bara längtade till träningssalen och en dansinspirerad klass. Musik, kroppskontroll, känsla. Allt det där som bara dansen kan ge i de rätta mängderna.

Att dans är frigörande, läkande och välgörande behöver man bara sätta på radion och röra sig i takt till första bästa låt för att inse. Annars kan man läsa någon av alla de kliniska studier som har visat detsamma. Till exempel den här, som kommer fram till att unga tjejer kan använda dans för att förebygga psykisk ohälsa. Förebygga – inte ”bara” bota, det ni! (Fast bote-delen kan jag själv intyga, kolla bara in hur jag  känsloanpassar min träning med Sh’bam).

Fast frågan är om inte det som ger mig mest glädje när jag ser mina barn dansa är något helt annat, bortom de fysiska och emotionella effekterna för individen. Dans kan nämligen också vara oerhört tillåtande. Öppet, icke-diskriminerande och medmänskligt. På scenen igår syntes alla kroppsformer, alla etniciteter, alla kön, alla färger, alla inställningar… Stora, små, tjocka, smala, sminkade, naturella, med slöja, med keps, med sneda ögon, med glasögon, med mörk hy, med bleka kinder… Hade andelen killar varit något högre hade Dansstudion kunnat utgöra ett tvärsnitt av jordens befolkning. Där alla är lika mycket värda.  Hade de olika grupperna inte haft färgkoordinerade utstyrslar hade de dessutom kunnat utgöra ett tvärsnitt av alla modestilar. Tajt, löst, passande, opassande, trendigt, otrendigt, fult, snyggt. (Och inte det minsta anpassat till någon fruktform…) Och trots denna mångfald var varje danslag så uppenbart ett team. Som totalt sport-oförstående och ogillandes all sorts av tävlan avgudar jag sättet dansen på den här nivån aldrig handlar om prestation eller jämförelse. Alla gör sitt bästa – och det är (alldeles på riktigt!) gott nog. Alla ungar har helt olika förmåga och förutsättningar, men förenas ändå till musiken…

På tal att förenas till musik, föresten, så har jag inte sett en enda minut av det där andra tv-programmet som finalade i helgen heller. Men eftersom jag har Facebook – och uppenbarligen fler schlager-tokiga bekanta än jag anat – känns det som om jag följt dramat i princip per sekund ändå. Och även om det inte alls är min typ av musik eller min typ av show verkar Eurovision i år lyckats med samma sak som barndansen: Glädje, öppenhet och mångfald. 

Eurovision Song Contest 2014: Conchita Wurst
I år var hår-koden ”fläta” – nästa år kanske mina tjejer ska ha skägg…?

Mer dans och musik åt (hela) folket!

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: Nya Livskickar! Frågor, svar och nya ansikten | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *