Den heliga hetsen – Att våga ifrågasätta en folkhälso(?)rörelse

Det fanns människor som tränade hårt och levde på tonfisk när jag var yngre också. Det fanns killar och tjejer på mina första gym som strävade efter maximal muskeluppbyggnad och minimal fettprocent. De hängde vid de tyngsta maskinerna och speglade sig i alla vinklar – och i våra blickar. Vi tittade – och avfärdade dem som undantagen.  De som gav allt, men på bekostnad av mycket av det andra, vanliga livet, vi vardagsmotionärer levde. En extrem livsstil.

Idag är ingen extrem längre. För alla är extrema.

traningslära

Orden ”alla” och ”allting” är givetvis överdrifter. Men att utdraget ovan kommer från träningsälskarnas egen bibel (traningslara.se), skriven av deras egen profet (Jacob Gudiol) säger väldigt mycket. För mig personligen säger det ännu mer att jag häromdagen erkände för min syster att jag – efter drygt 15 år i gruppträningssalar – känner mig mer osäker än någonsin på min plats där.  Att jag plötsligt känner mig som undantaget, den med den utstickande livsstilen; Vardagsmotionärens livsstil.

Jag kan i och för sig leva med det. Jag kan försvara mitt val av ett liv där dagarna är dagar utan träningsprefix, av ett liv utan fitnessmål eller måltidsplanering. Men samtidigt tycker jag inte att jag ska behöva försvara det. Till skillnad från de andra, fitsporatörerna därute, de som valt att dra trenden till sitt yttersta – de försvarar nämligen sin livsstil med varenda optimal muskel de har:

Varför ska de ifrågasätta att jag vill leva hälsosamt?

… är ord jag läst alltför ofta på olika bloggar på sistone. Upprörda, indignerade och defensiva ord som ofta utmynnar i motattacker eller citat av typen ”Visst, vill de leva på chips och godis och dö i förtid, så är det deras val. Jag tror ändå mitt sätt är bättre.” Inga nyanser what-so-ever: Man lever antingen extremt hälsosamt – eller extremt ohälsosamt: och då är du ju uppenbart vad som är ”rätt”…  Det är ledsamt. Och ännu mer ledsamt är det faktum att de här hetsiga försvaren, denna heliga vreden, ofta återfinns på bloggar jag tidigare läst för att dess skribent delat mina erfarenheter av anorexia nervosa. Från ätstörning till fitness. Från en extrem till en annan – men en oantastlig variant: ”Jag lever ju bara hälsosamt” och ”Jag vill bara inspirera andra”. Underförstått: om du klagar är du bara avundsjuk – om du inte inspireras är du bara lat.

Jag tvivlade faktiskt länge på just det: är jag bara avundsjuk och lat…? För att jag inte har samma viljestyrka, samma dedikation… Jag tycker ju att det är kul att träna. Men ska det verkligen bara vara kul att träna...? Om jag ska vara ärlig vågade jag inte skriva det här inlägget förrän jag såg ovan text hos Träningslära, eller de här kloka orden hos Återhämtningsbloggen. Löjligt egentligen – för jag är inte avundsjuk. Jag vill inte leva så. Och jag tror inte att det är sunt.  Såsom inget är när det blir för mycket...traningslara2Det är egentligen aldrig okej att döma någons livsval. Men det måste få vara okej att ifrågasätta delar av dem. Och det måste definitivt få vara okej att vara oroad.

Jag är oroad.

Storm i ett vattenglas...?
Storm i ett vattenglas…? 

Läs hela inlägget Idrott för hälsa… när blir det för mycket?

Dela inlägget:

10 Comments

  1. Pingback: Träning & Vikt | Liselotte Melander

  2. Pingback: No guilt today! | Liselotte Melander

  3. Pingback: Välja för att sälja - Hur "experterna" bestämmer middagen | Liselotte Melander

  4. Pingback: Träning hjälper visst! Om ovetenskaplig vetenskaplig reklam | Liselotte Melander

  5. Pingback: Hetsiga siffror: Om träningsstress i sociala media | Liselotte Howard

  6. Pingback: Onormalt => Normalt - Om var hälsosamhället är (på väg?) | Liselotte Howard

  7. Pingback: Blogg-battle! Hälsohetsen blir hetsig (nästan i alla fall...) | Liselotte Howard

  8. Pingback: Ny(-gammal) forskning om gravidträning - och vilket fokus jag skulle vilja att nästa studie skulle ha | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *