Paolo om påverkan

Jag har tidigare nämnt att jag följer Paolo Roberto på Instagram. Egentligen är han inte min typ av ”kändis” (egentligen har jag ingen typ av kändis), men jag uppskattar hans no-nonsense inställning till träning, mat och ett hälsosamt liv. Visst blir det lite kantigt ibland och hans filosofi tar ingen direkt hänsyn till olika kroppars olika fallenhet för eller påverkan av träning och kost (hård träning 15 min om dagen och italiensk mat är kanske inte allas grej, varken för kropp eller själ…?). Men ibland kan jag bara inte låta bli att älska honom:

paolo roberto

Egentligen har jag inte så mycket mer att tillägga. Däremot kan jag dra en personlig anekdot på temat ”barn och hur man äter”:

För ett par dagar sedan promenerade jag med min 4,5-åring och började prata om vikten av smaka allt, även det man inte tror att man ska gilla. (Det var förmodligen hon som tog upp ämnet, eftersom hon gärna ville göra en poäng av att hon är bättre på detta än sin syster...)  Detta ämne ledde till att vi pratade om en buffé vi skulle äta längre fram – hon var skeptisk till maten, men sa att hon i alla fall skulle smaka på allt. Det faktum att det var en blandad buffé, med både kött, fisk och vegetariskt kom också upp. Så snart jag sagt orden ”Ja, det är ju säkert något med kött också” såg jag hur glimten tändes i hennes ögon. Repliken kom blixtsnabbt: ”Ja-a, mamma… Du måste ju i alla fall smaka!”…

Om jag inte nämnt det – jag är semi-vegitarian och har inte ätit kött på 10 år. Det är damen högst medveten om. Och visst – hon ville mest ta en billig poäng (och var väääldigt nöjd med sig själv för sin snabbtänkthet), men jag blev ändå tillplattad. Här lär jag ut att man ska smaka allt, äta balanserat, även sånt man inte känner för – men kommer ju garanterat inte att göra det själv. Visst, barn är inte dumma – de kan skilja på generella kostval, allergier och dylikt och ren kräsenhet. De vet också att man som vuxen faktiskt får styra sitt matintag på ett annat sätt (”När ni flyttar hemifrån kan ni ha tisdagsgodis istället för lördagsgodis om ni så vill – så länge ni bor här bestämmer vi”, typ). Men Paolo har helt rätt: de påverkas. De ser, hör och letar förklaringar. Och nej, ”Jag tycker jag är lite för tjock” är ingen förklaring något barn bör få höra…

Läs också: Protestera mera – om allas ansvar för samtalet

Dela inlägget:

5 Comments

  1. Pingback: Barn & Bantning | Liselotte Melander

  2. Pingback: Varningstext tack! Om cigg, sprit och svält. | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *