Att leva som ”nykter” anorektiker

Det här med att testa sig själv… Jag ramlade över en artikel om ”lagomdrickande” i Amelia häromkvällen. Och ärligt talat så stämmer dessa kriterier minst lika bra in på min sjukdomstid som de rena ätstörningssymtomen: beroendekriterierMan måste byta ut ”dricka” mot ”låta bli att äta” och ändra meningarna än aning utefter det, men annars stämmer precis allt. Och så kan jag återigen inte låta bli att tänka dumma, missunnsamma tankar mot alla alkoholister: ”behöver troligen sluta helt med alkohol” låter så mycket enklare – och rimligare – än ”behöver troligen sluta helt med ätande”… Sedan tar jag förnuftet tillfånga och inser att det faktiskt går alldeles utmärkt att byta ut ”lagomdrickande” mot ”balanserat ätande”. Jag lever – gott! – som en ”nykter” anorektiker. Det går faktiskt alldeles utmärkt. Men precis som en före detta alkoholist finns det saker man måste tänka på och förhålla sig till.  Som nykter anorektiker:

  • Måste jag alltid vara vaksam
  • Behöver jag äta balanserat, varierat – baserat på smak och känsla snarare än regler och planering
  • Känner jag alltid igen den irrande blicken hos en ätstörningsdrabbad – och kan därmed skilja hen från den naturligt smala personen (+ uppskatta att jag inte längre är den förstnämnda samt acceptera att jag inte var född som den sistnämnda)
  • Klarar jag att äta mindre eller med längre mellanrum vid vissa tillfällen – så länge det inte är avsiktligt, planerat eller med ett destruktivt syfte (men får också då räkna med en viss ”salongsberusning”)
  • Kommer jag aldrig någonsin att kunna ”banta” på egen hand (om det skulle krävas av hälsoskäl antar jag att jag skulle behöva strikt dietist/läkarhjälp)
  • Får jag i pressade situationer i livet hitta andra strategier för att hantera stress eller ledsamhet (och ibland acceptera att kosthållningen inte blir optimal)
  • Reagerar jag alltid negativt på prat och skriverier om dieter, träningshets och viktkontrollerande

Det här är så klart bara mina sanningar. Men tittar du lite närmare  inser du nog att de till vardags inte är särskilt underliga eller betungande. Förmodligen kan du också – oavsett grundproblem, historia och beroendegrad – hitta förhållningssätt som går att hantera. Det kan ta ett litet tag att inse, att börja leva efter och att acceptera. Men det går. Och det är faktiskt inte så svårt som det låter. 

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Angelica Fjellman

    PRECIS vad jag har sagt och håller med helt och hållet! Jag är inte helt ”nykter” än, ”dricker ett eller två glas om dagen”, men vet vad jag borde göra…Inte ”ta de där glasen” varje dag, man triggar och retar sig själv bara och kommer aldrig bli fri. I mitt fall är det att plocka bort vissa födoämnen, såsom pasta t ex. Varje gång jag gör det ”tar jag ett glas”. Varje gång jag hoppar osten och tar ägg istället, smuttar jag på vinet. ”Göder” ätstörningen och väljer ”fyllan” istället för det nyktra. Varje gång jag äter det borde för min egen skull, behöver jag inte öppna flaskan! Sen blir jag ju väldigt sugen, men i längde mår man bättre!

    Vi hörs!

  2. Pingback: Hur man skaffar en brudkropp | Liselotte Howard

  3. Pingback: Tacksamhetstisdag: Glömska | Liselotte Howard

  4. Pingback: Tacksamhetstisdag: Att veta vad som funkar | Liselotte Howard

  5. Pingback: Drivkraft - eller: Om varför jag bara driver med just nu | Liselotte Howard

  6. Pingback: Att bli frisk & fri - och blind...? (Marian Keyes kunde, jag tror inte jag kan) | Liselotte Howard

  7. Pingback: Tisdagstipset: Lyssna! (om ätstörningar) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *