Att känna sig fin

Igår lade jag ut den här statusen på Facebook:

ytlighetsvarning

Det tog emot. Taggen jag angav talar om varför: Jag är rädd för ytligheten det signalerar att vilja bli fin i håret. Jag – som predikar acceptans för allas utseende intill ”våga inte säga att min dotter är söt!-gränsen – ska ju inte bry mig om sånt. Eller..?

När jag växte upp tillhörde jag mellanskiktet i skolan. Ni vet – de där tjejerna som inte är töntiga eller blir kallade fula, men som inte heller är populära och skönhetsdyrkas. Det – och förhoppningsvis en tillstymmelse till egen personlighet – gjorde att jag aldrig riktigt kände att det var lönt att tävla i yta. Dessutom var jag nog – om inte ointresserad – så dålig på allt som hade med kläder, smink och hår att göra. ”Vanliga” kläder, utsläppt medellångt cendréhår och bara mascara (och det först sent i högstadiet). I jämförelse med min lillasyster som var – och fortfarande är – en hejare på färg och form var jag bara beige. Och accepterade det ganska godmodigt.

Sedan fick jag den där hemska sjukdomen som hur en än gör kopplas till utseende och ideal. Och lärde känna med-drabbade för vilka hur de såg ut var allt, på ett tillräcklig avskräckande sätt för att sky yta för all framtid (återigen, förhoppningsvis, i kombination med en redan existerande personlighet).

Så: Jag ska ju liksom vara emot viljan att se bra ut. Jag ska inte behöva känna mig fin. Eller…?

Häromdagen bad min yngsta dotter mig om hjälp att sätta fast en gnuggis på hennes ögonlapp (som bärs några timmar dagligen mot skelning).
-Snälla, mamma, jag tycker inte det känns så fint att ha lappen till klänning egentligen, men om jag får använda en glittrig gnuggis passar det bättre, sa hon.
Först grydde en känsla av indignation och sorg över att hon ska behöva känna att hon inte passar in i någon slags kvinnlig-klänningsmall med sitt piratöga. Sedan såg jag hur stort hon log och insåg att det kanske var okej. Om en glittrande ponny gjorde att hon kände sig fin och nöjd med sig själv – var det så fel?

fin
(Bortsett från att det ser helt galet ut att ha en häst på ögat..)

Själv har jag ju på äldre dagar återupptäckt min fäbless för fina smycken, t.ex. Jag blir glad av att använda dem, att se dem mot min egen hud. För att inte tala om hur jag älskar att kleta in den där huden i mysiga krämer, som utlovar stordåd (där har vi ett område där min kärlek till empiriska bevis och statistik helt slår dövörat till!). Inte för att jag känner att jag måste se ut på ett visst sätt, leva upp till ett visst ideal. Utan för att JAG vill känna mig fin.

Så efter att ha gnuggat fast en enhörning på ett plåster kom jag fram till att:

Att bry sig om sitt utseende behöver inte vara samma sak som att lägga vikt vid utseende.

Nu gäller det bara att få piraten och hennes storasyster att inse skillnaden.

P.s. Vet du en bra frisör i Linköping, hojta! d.s.

Dela inlägget:

4 Comments

  1. Så svårt det där, jag förstår precis vad du menar. Det gäller väl att identifiera varför man vill känna sig fin. Tycker att det är varje människas rättighet och jag tror att det är viktigt att få känna sig fin. Men att känna krav på sig att vara fin av fel anledningar kan bara bli dåligt.

  2. Pingback: Årssammanfattning 2014 | Liselotte Howard

  3. Pingback: Sköna bloggar om skönhet | Liselotte Howard

  4. Pingback: Föredömligt friskinriktad hälsorapportering | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *