Smile, though your heart is aching (TBT)

Jag har legat i fosterställning på hårda golv i anorektisk ångest, jag har sjunkit ihop i en trasig hög av telefonburna dödsbesked, jag har kastat mig på kalla sjukhussängar efter negativa läkarord… Men så här i efterhand skulle jag ändå säga att livet var sämst ungefär här:

smile
Månen i halsgropen

17 år gammal, olycklig kär, olyckligt levande, olyckligt leende.  Och då tycker jag inte att jag hade särskilt tuffa tonår, egentligen. Det är bara det att allt var så mycket större, så mycket värre, kändes så mycket mer. Jag tror inte bara det handlar om hormoner (de där jäklarna försvinner liksom inte bara för att man blir äldre…) – jag tror det handlar om att en har inte hunnit bygga upp några försvar, inte hunnit få antikroppar mot alla virus som är livet.

Bilden är tagen på en krog i en gudsförgäten mindre stad i Tyskland, på en skolresa i slutet av första ring. Det var fruktansvärt. Och underbart. Det kan faktiskt ha varit när jag vinglade hem från just den där krogen, den där kvällen, som jag hamnade i mitt ensamma hotellrum med en lång, blåögd främling. Inget hände mellan oss. Då. Sedan dess har han varit dock varit mitt främsta försvar. Den som plockat upp mig från golvet, från högen, från sjukhussängen. Anledningen till att inget någonsin kunnat göra lika ont igen. 

Han har påmint mig om att fortsätta le. (Det funkar.)

Smile, though your heart is aching
Smile, even though it’s breaking
When there are clouds in the sky
you’ll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
You’ll see the sun come shining through
for you

Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness Although a tear may be ever so near
That’s the time you must keep on trying
Smile what’s the use of crying
You’ll find that life is still worthwhile
If you’ll just
Smile

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: Att behöva drömma sig bort (TBT) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *