Bloggbarn – Om att ha en skrivande mamma

Min familj läser inte min blogg. En av dem kan visserligen inte läsa alls – men hon är nog den som engagerar sig mest (genom att ”recensera” barnböcker och agera fotoassistent). Hennes äldre syster är aningen för mån om att värna sitt privatliv för att blanda sig i (läs: hon är rädd att jag ska ta fula bilder på henne och kabla ut till världen…) Men prata gör vi ju – och när jag är i skrivartagen pratar jag  om vad jag skriver om. Tydligen lyssnar hon då och då. Eller så var det här bara en slump:

-Tittade du färdigt på hela säsongen av Glee igår?
-Ja.
-Vad hände då?
[Liten paus i val av episod att återberätta]
-Du vet den där lite… större, tjejen. Eller ja, de andra är ju, du vet… pinnar.* Hon börjar banta, för att hon vill gå ner i vikt. Och så svimmar hon för att hon har ätit för lite. Då säger hon, cheerleadern, att hon ska vara stolt över sig själv, och vara den hon är.

Häromdagen skrev jag om hur barn påverkas av sina föräldrars religiösa tro, hur svårt det är att ge dem ett fritt val. Det här känns lite som samma sak. Och jag vet inte riktigt om jag ska bli stolt – eller om jag ska vara rädd att jag riktar in henne för mycket på de här frågorna. Kan man det…? Ibland önskar jag att hon vore helt omedveten om ideal och destruktiva strukturer. Men samtidigt vet jag att det är omöjligt att skydda henne ifrån. Då kanske det är bättre att jag problematiserar det? Och att hon analyserar Glee med kroppsdiskriminerings-glasögon…

Glee

Hennes far har förmodligen sin åsikt klar: Han är oroad.  (Men då främst för att hon tycker om musikalserier…)

*Obs! Hon säger de här orden osäkert, vet inte hur hon ska förklara utan att låta fördomsfull, men vet samtidigt att jag känner till Hollywood-dramaturgin och därmed förstår.

Dela inlägget:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *