Tacksamhetstisdag: Glömska

Häromdagen sa en mig närstående person uppgivet: ”Jag minns inte hur det känns att inte må dåligt”.  Och för några sekunder öppnades avgrunden; jag mindes hur det var att befinna sig just där. Där, där en är helt övertygad om att inget någonsin kommer bli bra igen, att känslan i kroppen, i hjärtat, i huvudet är där för att stanna. Där, där en inte minns hur det känns att må bra. Och där, där en just därför aldrig tror att en kommer göra det igen…

Sedan sa jag lugnt – och fullkomligt övertygat:
-Så fort det börjar bli bättre kommer du snabbt glömma. 

För vi människor är ju så otroligt finurligt komponerade att vi kan gå vidare, från – om inte allt – så väldigt mycket. Vi kan börja om, kämpa på, bli nya jag – om och om igen.

Lika övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli frisk som jag var då – lika övertygad är jag idag om det faktiskt inte var så svårt. Jag menar – jag vet ju att det var skittufft, att vägen var lång, att det fortfarande finns ärr, att jag fortfarande måste vara vaksamMen känslan är ändå att det var självklart att jag skulle må bra igen, orka igen, leva igen.

Så – samtidigt som jag fortfarande är tacksam för att minnas – är jag idag väldigt tacksam över hur lätt det är att glömma.*

Vatten under broarna... (Eller ok, det är en brygga...Men mitt bröllop gillar jag liksom att MINNAS!)
Vatten under broarna. (Eller ok, det är en brygga…Men mitt bröllop gillar jag liksom att MINNAS!)

För övrigt 1: Är jag inne på sjätte sjukdagen (sjuk är för mig = så pass febrig/förkyld att jag inte vågar träna) och ser fram emot att glömma hur det är att ha konstant huvudvärk!

För övrigt 2: Glömmer* jag helst söndagsnattens valresultat. (En viss blivande statsminister har nog också huvudvärk just nu…)

 

*Glömma – som i att gå vidare, inte som i att förtränga; det är viktigt hörrni!

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Pingback: Förföljd av det förflutna (fast egentligen bara av feber) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *