Tacksamhetstisdag: Att veta vad som funkar

Jag är frisk från min ätstörning. Men det betyder inte att jag är ”perfekt”. Eller att jag vill bli ”perfekt”. Min mamma och jag pratade om det är med sjukdom, om hälsa och om vad som var hälsosamt. Hon hade då sett ett program med några kvinnor som varit drabbade av utmattningsyndrom, där det talades om det här med att ”ta sig tillbaka”. Och en av kvinnorna hade konstaterat att hon inte alls ville ta sig tillbaka – tillbaka till vad? till det som gjorde henne sjuk från början? Nej tack.

Jag har varit inne lite på det förut; att det ibland känns som att en som varit sjuk är friskare än de som är friska – för att den vet hur sjukdomen kändes, och i många fall också vad som ledde dit. Den vet vad som inte funkade. Och därmed också vad som funkar.

Jag vet att jag inte är samma person som jag var innan jag blev sjuk. Jag har nya känsligheter, nya triggerpunkter, mindre motståndskraft mot vissa saker. Jag lever som en nykter anorektiker. Och när svälten inte längre går att ta till tar stress och press nya uttryck.

I somras började jag till exempel få väldigt hög puls när jag var stressad och orolig. Hjärtat slog för snabbt och jag kände mig i princip andfådd, även om jag låg helt stilla. Inget extremt, som jag fått panikångestattacker förklarat för mig, men ändock en påtaglig fysisk obehagskänsla. Fast jag blev aldrig rädd. Jag hade inte upplevt just detta tidigare, men visste att jag befann mig i en situation som för några år sedan direkt lett till att jag dragit ner på maten. Det kunde jag ju inte göra längre – så kroppen protesterade. Och eftersom både sjukdomstiden och den efterföljande friskhetprocessen lärt mig vad som funkar, kunde jag protestera tillbaka.

Numera när saker utom min kontroll påverkar mig negativt vet jag att jag alltid kan:

  • Träna: gärna monotont och frigörande, som en lång promenad eller ett spinningpass.
  • Sova bredvid en av mina döttrar: krypa tätt intill, frigöra oxytocin och lyssna på de små andetagen (inget får ner pulsen som att följa ett barns andetag!)
  • Distrahera mig med en bra bok: dyka ner i orden, leva mig in i världen, förundras över författarens skicklighet, njuta.
  • Se till att följa ordning och rutiner: ha det städat runtomkring mig, göra saker som jag brukar, ta en sak i taget.
  • Stänga ner flödet från sociala media: inte dras med i andras åsikter, påverkas av andras upplevelser eller bry mig om världen utanför min egen.

För att jag vet att allt detta är saker som funkar. För mig.* Gör jag de här grejerna känner jag mig trygg med att oron kommer lägga sig, i alla fall snabbare än vad den gjort annars. Jag är trygg med att det går över. Den tryggheten är förmodligen den sista pusselbiten som gör att det faktiskt funkar: jag vet att det handlar om en kort period, som kanske återkommer, men aldrig särskilt ofta eller ihållande. Och då funkar det.

Jag är tacksam att jag vet det nu.

gos
Igår blev det tvångsgos och senaste avsnittet av den här – funkar definitivt!

*Du måste givetvis hitta vad som funkar för digOch minnas att det jag pratar om nu inte är allvarligt psykisk ohälsa – det är livet, med dess alldeles naturliga upp- och nedgångar. Om mående är dåligt länge, mycket och påverkar din vardag kanske inte den där promenaden eller mediaisoleringen hjälper. Det är förmodligen inte ens att rekommendera om det innebär varje dag eller väldigt ofta. 

Tänk också på att vi alla är olika. Vi triggas av olika saker. Som Emelie Borg skriver i sin starka krönika på Livskick:”Alla människor blir inte beroende av alkohol och alla blir inte heller beroende av träning”. För mig blir träningen aldrig sjuklig (jag är tvärtom överförsiktig när det gäller ångest och träning) – men känner du att du börjar springa i Emelies fotspår: stanna! Själv skippar jag det där vinglaset om jag är deppig, eftersom jag vet att jag inte kommer njuta av det på rätt sätt just då. Med andra ord: det är bra att veta vad som funkar. Men för att göra det är bra att veta vad som inte funkar.

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Åh, kloka, fina Liselotte ♥

    Jag blir sakta friskare – jag är inte där än, men märker skillnad varje dag. Och just det där med att vara tacksam för att inte vara samma person som tidigare, reflekterade jag över häromdagen, fast kanske lite ur en annan vinkel…
    Jag är, som du, mer medveten, även om jag inte bara triggas lättare; jag triggas garanterat (fast jag är ganska bra på att upptäcka det och hitta tillbaka). Känslig, såklart.

    Men. Jag tror att jag också är en bättre och mer tolerant människa. Jag letar efter orsaker till beteenden, hellre än att bli arg, jag försöker se bakom ageranden, synpunkter och arbetssätt. Och – viktigast av allt – jag är, faktiskt, tacksam över min sjukdom. Framförallt för just det, att mitt Jag i grunden blivit mycket… lugnare. Vissa tycker att ”när du mår bättre, så har du lagt allt det här bakom dig och då är det som om det aldrig hänt”. Men… det vill jag ju minst av allt?! Jag vill alltid minnas min sjukdom, och aldrig tillbaka till innan, när jag var omedveten och mer påverkbar, såtillvida, att jag inte var medveten om triggers (om du förstår?). Jag är känslig. Men medveten.

    Åsa Jinder sammanfattar det så fint i en av sina visor:
    Tänk om jag vetat att det som stärker
    Är just det, att jag förlorade ett tag
    All den kraft som jag trodde att jag saknat
    Är just den som skapat det vackraste – mitt Jag

    Kram

    1. Ja, jag förstår. Och jag är glad att du delar med dig! Att vi blir fler som är – känsliga – medvetna.

      Fin poäng det där med lugnet också – att liksom ha en annan, lugnare, ingång när saker händer – försöka förstå istället för att reagera instinktivt (vi vet ju att vi inte alltid kan lita på våra ”instinkter” vid det här laget…).

      Och du – du kommer också nå ända fram, det vet du va?

      Tack för att du delar med dig! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *