13 november 2009

En elegi för alla sorger de där åren handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom

(Elegi, Lars Winnerbäck)

Fast sedan kom du. Och var värd varenda sekund av sorg och sjukdom. Även om du givetvis hade förtjänat en frisk mamma. En mamma som kunnat lära känna dig direkt, inte bara älska dig sådär galet mycket.

Fast de senaste åren har jag insett att det där knepiga, det där som gjorde att jag inte visste var jag hade dig på samma sätt som din syster, faktiskt inte alls handlade om att jag var sjuk. Det handlade bara om att du var du – så olik mig och så olik henne jag redan hade varit mamma till i över 5 år när du kom. Och nu är du fem. Vi är bästisar flera timmar om dagen (och de värsta ovänner nästan lika många) – men jag vet fortfarande inte var jag har dig.

Enda gången vi faktiskt samarbetade fullt ut, i fullt samförstånd, var den där fredagen den 13 november 2009. Visserligen hade du hållit mig på halster alldeles för länge, men när du väl meddelade att du var redo att komma ut gick det fort. Sådär målmedvetet och ”let’s do it” som jag gillar. Din pappa ansåg förmodligen att du anpassade dig lite väl mycket till mitt ”uppstressande fixande”, men huvudsaken var ju att vi fixade det. (Att han var för senfärdig för hinna vara med kunde ju inte vi hjälpa…)

Nuförtiden går vi mer i otakt, men lyckas fixa det mesta ändå. Och det här med att du aldrig lyssnar på vad jag säger kan jag egentligen aldrig hålla emot dig – för du kan alltid kontra med att du faktiskt gjorde precis som jag sa, utan minsta fördröjning, första gången jag bad dig om något. Första – och viktigaste – gången, behövde jag inte tjata alls.

-Skrik, sa jag andlöst.

Och oj vad du skrek. Och andades. Och fanns.

Tack för att du finns.nalle

Dela inlägget:

4 Comments

  1. Pingback: 100 frågor och svar | Liselotte Howard

  2. Pingback: Prinsessigt | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *