Vi är fler som gör motstånd (även om inte alla behöver oss)

Idag känner jag mig lite trött. Trött på att vi som vill arbeta för ett samhälle med sundare ideal uppfattas som motståndare till träning och motion.

Så skrev Jenny tidigare idag i sin Facebook-status. Och jag förstår henne: detta är min dagsstatus rätt ofta numera. Det är lätt att känna sig ensam i en hälsohetsande omvärld, missförstådd och motarbetad. Ibland måste jag ta ett steg tillbaka, stänga webbläsaren och minnas att jag faktiskt inte är ensam. Förutom kollegorna på Livskick FINNS det människor därute som reagerar, agerar och motiverar. Jag må ha svårt för tillfälliga, felriktade kampanjer mot utseendehetsen, men jag älskar att det finns fler som lyfter frågan. Här är några exempel på sådant som fått mig att öppna Safari-fönstret igen:

Känner jag mig fortfarande trött efter en sådan läs-boost försöker jag stänga av känslorna och slå på logiken:

Vi kommer inte få alla att förstå vårt syfte.

Alla tillhör inte vår målgrupp.

Vårt resultat är oavhängigt alla andra utseendefixerade kampanjer i världen.

Eller, som Johanna konstaterar i sitt briljanta inlägg om varför Livskick inte passar alla (och det är okej):

Det är inte alls så att vi förkastar träning, fitness eller LCHF. Vi skriver bara inte om det, för det går att läsa om var som helst annars. Vi erbjuder en annan aspekt av det, något vi sällan ser i vanlig media. Vi för en debatt, som ibland tas till sin spets, för att det ska hända något i samhället. För att vi ska gå ifrån hetsen och hitta en väg för alla att finna hälsa.

Vi ser det också som att det är sunt att kunna känna att man läst färdigt Livskick. Det kan fylla en funktion under en period i livet och när den perioden är över kanske det är lättare att hantera vanlig media. Eller så fyller det en stadig funktion genom livet: vi arbetar på att ta upp alla aspekter av hälsa utifrån ett positivt perspektiv. De som blir irriterade på innehållet och våra blogginlägg förstår förmodligen inte vad problemet är, och det är ju egentligen helt fantastiskt för det måste ju innebära att de är befriade från negativa tankar om sina kroppar!

Så, istället för trötthet väljer jag tacksamhet. De som inte vill vara med mig är inte nödvändigtvis mot mig. Och jag är inte ensam.

Panem-in-rebellion
Rebelliskt är rätt!

p.s. Kommentarsfältet ekar tomt när Återhätmningsbloggen efterfrågar fler frizoner för utseendehets och kroppsfixering – så snälla, upplys oss om vem som ger DIG en sådan läs-boost! d.s.

Dela inlägget:

6 Comments

    1. Stort tack för de orden – betyder mycket!

      (för övrigt var du den första som lärde mig att faktiskt träna ”mentalt” också, istället för att bara mesa… så att peppa tillbaka känns fullkomligt självklart!)

  1. Jag har många gånger funderar på vad som gör att jag går in på vissa bloggar och inte andra. Läser sällan träningsbloggare, vilket jag kanske borde men nej. Om det inte skrivs om löpning, eller någon bra funktionell övning som man kan göra var som helst.
    Goda recept lockar också.
    Kram

    1. Ja visst är det inte alltid det självklara man dras till? Inte dem man ”borde” läsa som alltid lockar. Fast det märks ju att du har en stor härlig blogg-gemenskap med massor av tjejer därute – jättekul! Myten om att tjejer inte stöttar varandra faller liksom när man ser alla fina kommentarer fram och tillbaka 🙂

      p.s. Recept kan locka mig också, trots att jag är värdelös i köket och nästan aldrig följer dem. Det ger liksom någon kreativ inspiration i alla fall! d.s.

  2. Pingback: Tisdags-tips: sund läsning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *