Bara vara två (TBT)

1 av 20 äktenskap som bygger på en långvarig relation leder till skilsmässa inom 2 år, läste jag i någon brittisk blaska häromdagen. Då handlar det tydligen ofta om att paret liksom gifter sig för att de borde, för att det är nästa naturliga steg, eller för att – ännu värre – äktenskapet ses som den sista chansen att rädda kärleken.

Vi var nog faktiskt lite där en gång. Inte i behov av att rädda kärleken, men i behov av att komma vidare, när andra saker gick åt fel håll. Den gången, för kanske 6 år sedan, tittade vi på varandra, skakade på huvudet och kom överens om att en bröllopsfest inte skulle agera ersättare för de där andra sakerna. Dessutom var jag hela tiden tydlig med att jag inte ville bli hans fru så länge jag var sjuk. När han friade i våras var det på sätt och vis det verkliga avslutet på min roll som beroende och hans som medberoende.

Men vi är fortfarande beroende av varandra. Experten i blaskan tyckte det var bra inför ett äktenskap, det där med att faktiskt gifta sig för att fylla behov hos båda inblandade. Hen tipsade också om att det kunde vara bra att komma överens om de där stora sakerna, som barn och bostad. Den biten kändes inte så relevant när vi stod där den där underbara dagen i juli. (Ungarna var liksom inbjudna…) Om jag ska vara ärlig är det svårt att minnas ett liv utan dem. Utan att ”vara överens om att skaffa barn”. Vi har i princip alltid haft barn. Vi var tre och så blev vi fyra. Men innan dess var vi faktiskt två. Och även om det idag inte går att föreställa sig hur det skulle ha varit tillräckligt, så vet jag ju att det var det. Det var faktiskt fullkomligt fantastiskt, det också.

Love
Tre tonår tillsammans

Så om någon undrar: jag planerar att ingå i de där 19 av 20 som faktiskt fixar det.

Dela inlägget:

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *