Min hemliga historia – Om litterära åsikter och kärlekens kraft

Ni vet den där frågan som brukar dyka upp i enkäter om litteratur: ”Vilken bok ljuger du om att du har läst?”…? Den där frågan som antyder att vi försöker framstå som mer intellektuella än var vi egentligen är – men som jag ärligt talat kan svara ”Ingen” på. Jag har inte riktigt sett poängen med lögnen (och skulle vara nervös för vad som händer om någon börjar prata om handlingen!).

Däremot har jag ett annat bokligt dilemma – som istället rör böckerna jag faktiskt läser. Särskilt sådana som hypats, hyllats och höjts till alla möjliga skyar. Dem drar jag mig för att läsa. Dels för att jag vet att det ofta leder till besvikelse – men främst för att jag aldrig vågar erkänna denna besvikelse. Om alla tycker något är fantastiskt – vad är det för fel på mig som inte gillar det? 

Om någon annan – som står över mig i ”läs-rang” – säger det först kan det vara okej att erkänna (som när Hanna inte heller gillade Egenmäktigt förfarande), men annars håller jag helst tyst. Ja, jag skulle nog till och med kunna gå så långt som till att ljuga om att jag inte hade läst boken i fråga. Helst förtränga faktum själv också.

Som varje gång en ny bokrecension (eller film, eller teater, för den delen) refererar till ”The Secret Story” av Donna Tartt. Den har en känsla av Den hemliga historien hit och Nästan samma stämning som i Den hemliga historien dit, liksom. Alltså… Jag gillade verkligen inte The Secret Story… (Nu är det sagt!) Jag fattar att Donna ägnade typ tio år åt den, att språket är habilt, plotten brett utmålad, karaktärerna väl beskrivna… Men jag kände aldrig någon spänning, brydde mig inte ett skit om personerna, hittade ingen direkt originalitet, ansåg att den var för lång… Och ledsen, men ska man fila på meningarna ett decennium borde de kunna vara häftigare än ”bra”… Det måste vara något fel på mig, eller hur?

Eller kanske inte. Smak är kanske trots allt delad? Vilket jag borde ha lärt mig vid det här laget, efter att ha jobbat i den politiska sfären i flera år och – inte minst – skrivit om kropp och mat här på bloggen i flera månader. Att tycka som ”alla andra” är kanske inte ett självändamål, liksom…

Sen kommer alltid vissas åsikt väga tyngre än andras. Något jag insåg den fulla vidden av för några månader sedan, när min man erkände att han – efter mycket tjat – börjat läsa Life After Life. Jag blev nämligen både knäsvag och kall, där vi satt på en solig gräsmatta och åt picknick med barnen (ja, det var sommar i år också):
-Så… Vad tycker du? frågade jag, livrädd och ganska motvilligt.
Han tittade sådär irriterande lugnt på mig och sa de magiska orden:
-Det kan, helt objektivt sett, vara den bästa bok jag någonsin läst.

Ringen på fingret värmde ända in till själen. Nu kan jag leva med att inte gilla Donna Tartt, Lena Andersson eller Haruki Murakami. Det finns andra att älska. (Mest av allt min man. Obv. 🙂 )

The Goldfinch
Sorry, jag försökte i alla fall… Dessa 700+ sidor var också slöseri med (evighetslång!) tid.

 

p.s. Dilemmat gäller filmer också. Ska överkommas snarast. Han verkade ju godkänna Before-triologin, liksom. d.s.

Dela inlägget:

4 Comments

  1. Haha, vi ska alla de vägen vandra! Jag har också varit livrädd att erkänna att jag inte gillar hyllade böcker och jag vet inte riktigt när det vände. Men det är ju så att alla inte kan gilla samma böcker och likriktighet är snarare skrämmande än ett tecken på att det är världens bästa bok 🙂

  2. Pingback: Bokhora-utmaning | Liselotte Howard

  3. Pingback: Sociala media som sorgligt substitut | Liselotte Howard

  4. Pingback: 10 om böcker (blogglista) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *