Om efterkonstruktioner

Att jag aldrig ska ha förminskat mig själv för att bli älskad är en trevlig tanke. Men som jag var inne på i inlägget på ämnet är det ju fullt möjligt att detta är en efterkonstruktion – något jag vill tro, något som passar min självbild idag.

Intressant grej det där både på psykologiska och praktiska plan i livet. Läste en så fin text i en påbörjad bok (yes, jag har börjat försöka förbättra förra årets bedrövliga läs-statistik!) som jag måste dela med mig av (Sophie Hannah – Kind of Cruel):

True memories are frail, fragmentary apparitions, easily bulldozed into submission by a robust narrative that has been carefully engineered to stick in the mind. Almost as soon as we’ve had an experience, we decide what we would like it to mean, and we construct a story around it that is going to make that possible. The story incorporates whichever relevant memories suit its purpose – positioning them strategically, like colourful brooches on the lapel of a black jacket – and discards the ones that are of no use.

Vi upplever saker – sedan bestämmer vi hur vi vill se på den upplevelsen, vilken roll den ska få i berättelsen av vårt liv. Vilket så klart också får praktiska följder: vi lever utifrån erfarenheter vi tänker oss ha. Ibland blir livet bättre av vår valda story – ibland sämre. Så det gäller att tänka efter. Vilket vi kanske inte alltid gör? Och ibland kanske det verkliga minnet är det vi egentligen borde bära med oss och leva efter – och det kan vara svårt att få syn på, i skuggan av det berättade minnet:

Sometimes we need to demolish our endlessly told tales in order to get to the real memories. It’s a bit like stripping layer and layer of paint off a brick wall. Underneath, we find the original bricks – stained and discoloured, in poor condition after years of not being able to breath.

Det påminner lite om att använda anekdoter som sanningar. Men mer riktat inåt, personligt och psykologiskt. Och litterärt snyggare 🙂

efterkonstruktion

Slutsatsen (om jag ens har en sådan) blir väl något i stil med: välj dina livsanningar rätt, för att optimalt kunna leva ditt liv som du vill. Men var samtidigt inte rädd för den innersta sanningen, de riktiga minnena. Ibland måste vi se oss själva för dem vi är och acceptera vad vi har varit med om – för att kunna gå vidare och berätta bättre historier i framtiden.

Eller nåt.

 

p.s. Läs också Skapa dina sanningar för ditt liv. d.s.

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: Litterär lista: Bokens År i Finland | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *