Hur tror de ätstörningar uppstår…? Om diet-tips för icke-drabbade

Jag kunde ju inte låta bli. Efter att publicerat mitt inlägg om varningstexter på bantningsreportage slog jag ju upp just ett sådant reportage, i just en sådan tidning jag helst hade önskat har varningstext på omslaget. Det var en genomgång av olika trend-dieter, med ”passar för”, ”passar inte för” och vad man uppgav var ”för-och nackdelar”. Det sistnämnda var mest saker i stil med ”ger snabb viktminskning” vs ”kan bli dyrt i längden” och annat som faktiskt inte alls hade med hållbar hälsa att göra. Men under ”passar inte för” dök faktiskt den där lilla varningen upp på några av dieterna. Ganska exakt den jag förutspått i mitt inlägg: ”ej för gravida, ammande och personer som haft ätstörningsproblematik”.

Men alltså, ursäkta mig: hur tror de att en person får ”ätstörningsproblematik”? Genom att hålla sig ifrån allt vad dieter och viktminskning heter..? Genom att aldrig börja mixtra med maten, aldrig sätta upp listor på vad en får/får inte äta, aldrig läsa eller applicera några av alla de fantastiska tipsen?

Det är ju lite som att säga: ”Bilkörning passar inte för personer som varit med om en bilolycka. Övriga kan dock köra på hur de vill helt riskfritt.” (kass jämförelse, men min man jobbar trots allt med trafiksäkerhets-statistik…). Som motsatsen till ”lightning strikes only once”, liksom: vi räknar med att den som drabbats kan drabbas igen, men den som inte drabbats tidigare är safe. Eller…?

Ätstörningsproblem är förvisso mångfacetterade och komplicerade. Forskare försöker fortfarande förstå varför en blir sjuk medan en annan klarar sig, i en värld där allt fler dealar med sina kroppar och sin kost. Men jag tror INTE de s.k. hälsojournalisterna hittat svaret på egen hand. Och snacka om självkänsla, trygghet och självsäkerhet allt ni kan – ibland spelar det ingen roll om en tappar kilon på grund av att en tappat dessa eller om en tappar dessa för att en tappar kilon, liksom. Viktminskningen i sig ÄR fortfarande en betydande faktor i många ätstörningar (om än inte alla). Och regler kring mat (som i dieterna de pedagogiskt staplar upp i sina tidningar) är det i princip samtliga sjukdomsförlopp.

Dessutom kan jag meddela att ätstörningar inte har någon ålder. Vilket samma tidning verkar tro: En äldre dam skriver in till redaktionen och är förtvivlad över att hon själv fastnat i en ond spiral av stor viktnedgång, samtidigt som hennes barnbarn kämpar mot anorexi.  Hon ifrågasätter tidningens starka fokus på viktminskning och vilka konsekvenser det kan få för lättpåverkade personer. Tidningen svarar hurtfriskt att ”Ja, många unga kvinnor vill banta alldeles för mycket. Just därför vänder vi oss till en mogen åldersgrupp.”

Ursäkta mig?! (igen) För det första har kvinnan i brevet sagt att hon också lider av det. För det andra blir du väl aldrig ”mogen” att undvika sjukdomar? Som om en ätstörning vore likvärdigt med vattkoppor – något som klaras av i barndomen (kass jämförelse igen, till och med Angelina Jolie flashade sina alldeles vuxna vattkoppor häromsistens, men ni förstår vad jag menar…). Respektlöst och oinsatt svarat, av en tidning som tycker alla som haft problem eller unga (odefinerad term) gott kan låta bli att ta åt sig deras texter, medan övriga gärna får ta riskerna.

Det kommer alltid finnas de som tar riskerna. Och vissa kommer att lyckas. Andra misslyckas. 

Jag önskar bara att vi kunde tala om dem som risker, istället för chanser. Och ge de misslyckade samma respekt som de lyckade.

Casino Roulette - 3d render

Dela inlägget:

8 Comments

  1. Gaaaa!!!!! Om de bara visste hur mycket de ödelägger med sin okunskap!!!!! Jag skrev om detta i min gamla blogg (under samma adress, innehållet dock borta sedan länge), om att expressen skrivit in samma varning under en xtravaganza-artikel. ”Passar inte för dig med ätstörning”. Nähä??!!!! Som vanligt undrar jag, var är ansvaret? Tror de på allvar att det tar ansvar för att de vänder sig till en ”mogen” åldersgrupp? Såg dessutom igår att Elaine Eksvärd skrivit i sin blogg att om man blev triggad av hennes inlägg om viktnedgång skulle man inte läsa. Jag förstår vad hon menar, men faktiskt så kan man skriva om viktnedgång utan att det triggar känsliga personer. (Ursäkta den arga uppsatsen)

    1. Ansvar är verkligen ett vida använt begrepp… 🙁

      Och förutom att varningen till ”dig med en ätstörning” knappast går fram till den drabbade, ser jag också ett stort problem i att generalisera så, med tanke på den falska trygghet den kan skapa hos ”vanliga människor”. ”Jaha, det är känsliga, sjuka och unga tjejer som ska undvika det här… Då kan ju JAG (som är tuff, frisk och ”mogen”) köra på!” Som sagt: hur tror de folk blir sjuka från början? Varför ökar antalet drabbade hela tiden? Varför normaliseras hårt exkluderande och väldigt reducerade dieter…?

  2. Pingback: Tisdags-tips: sund läsning | Liselotte Howard

  3. Pingback: Blogg-battle! Hälsohetsen blir hetsig (nästan i alla fall...) | Liselotte Howard

  4. Pingback: En liten krigsallegori | Liselotte Howard

  5. Pingback: Ätstörningar och trendiga dieter | Liselotte Howard

  6. Pingback: Önskeinlägg: Hur undviker en ätstörningens tankar som frisk? | Liselotte Howard

  7. Pingback: Vilka myter bidrar jag med...? | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *