Journalistik, Statistik & Källkritik

Ja, jag är barnsligt nöjd med att hela rubriken rimmar. Men skärpning nu, för jag tänker snacka hårda fakta. Och siffror!

2015-02-04 09.39.06

Den här bilden stötte jag på i en sån där ”hälso”-tidning. En sån som lär oss hur vi lever längre, mår bättre och får snyggare hy, ni vet. Och när det gäller huden är det tydligen så att över hälften av ”svenskarna” – alltså alla personer boende i detta land – som använder foundation. Dagligen. Eller…?

Detta, mina vänner, är ett klassiskt exempel på både kass statistikredovisning och värdelös källkritik. Förmodligen innebär ”svenskarna” egentligen ”den grupp om 300 kvinnor i 25-årsåldern som Kosmetik vände sig till i sin undersökning”. Men det får vi inte veta. Vi får sällan det, när det kommer till statistiska urval media rapporterar om. Oftast vet vi inte ens om de är slumpmässiga, eller om storleken på urvalet är tillräckligt stort för att säga något alls om ”svenskar” överlag.
(Jag, min man eller mina barn använder inte foundation varje dag, så i vår familj skulle siffran som jämförelse vara 0%). Ofta vet vi inte särskilt mycket om källan, heller, eftersom journalisterna inte tycker det är relevant att ifrågasätta var kunskapen kommer ifrån eller vilka drivkrafter som legat bakom. ”Kosmetik” låter, i alla fall i mina öron, eventuellt som en organisation som… tja, sysslar med kosmetik? Och då kanske har ett egenintresse i att få fram en hög siffra för användandet av en sminkprodukt? (med det sagt behöver faktan inte vara oanvändbar – däremot ifrågasatt.)

Ett till exempel: Annika Sjöö tog en Instagram-bild från en annan ”hälso”-tidning, som ”fått upp ögon för det här med mjölkdrickande”.

2015-02-04 09.37.46

Det här med risk gillar tidningarna att använda. Och här kommer ännu fler statistikredovisnings-kardinalfel in i bilden:

  1. Vi får inte veta grundrisken, varpå ”15%” ökning inte ger någon direkt information alls. 15% mer än vaddå?
  2. Undersökningar som hittar en risk gör det oftast bara via olika korrelationer (som jag redan trashat här). Vi vet inget om den verkliga orsaken, bara ett samband mellan två faktorer.
  3. Har man inte hittat en korrelation kan det istället vara en skillnad mellan två grupper man sett. Ibland skriver tidningen om sådana skillnader/förändringar över tid som ”inte säkerställda” (tänk: statistiskt över hur många som ska rösta på ett visst parti, där står det nästan så jämnt). Detta betyder att skillnaden inte är statistik signifikant = den säger egentligen ingenting, rent forskningsmässigt (mer än att det INTE går att visa någon skillnad – men inte:n skriver tidningen helst inte om…)
  4. Studier på livsmedel och livslängd är oftast  epidemiologiska, vilket betyder att människor får fylla i enkäter av vad de äter, vilket sedan matchas mot hur de mår längre fram. Newsflash: människor glömmer bort. Och ljuger.
  5. Formuleringarna tidningarna använder ( ”varje glas mjölk en kvinna dricker”) är sällan tagna direkt ur forskningsrapporten, utan enbart journalistens sätt att förhöja skrämseleffekten.

För någon som inte är så inne på matte låter det i denna text i princip som att du, om du är kvinna, kommer falla död ner kring ditt 7 mjölkglas…. Läser du dessutom några kvällstidningsrubriker i veckan inser du att du borde vara död för länge sedan, så många riskprocent du plussat på dig genom åren. Även den som vet att procent i adderas, utan multipliceras, riskerar faktiskt att skrämmas av de höga tongångarna och den dåliga redovisningen. För hur sällan vill tidningarna ta med förklaringen:

Okej, en kvinna i urvalgruppen (som vi alltså inte vet något alls om och därmed inte vet om den är representativ för oss) har en risk på 0,3% att dö för tidigt (vilket vi inte heller får definierat – handlar det om en dag tidigare än andra? ett år?). Det verkar nu finnas ett samband med hur mycket mjölk hon dricker (dock bara ett samband: vi vet inte om det också finns ett orsak-verkan-led) Vi drar till med ett glas mest för att det låter bra så, men vi definierar inte närmare hur mycket eller hur ofta det krävs för att korrelationen ska uppstå (och  ärligt talat, vi vet ju ändå inte hur många i studien som inte svarade helt korrekt på vad de ätit och druckit). Men risken ökar då alltså med 15%. Till 0,345% (0.3 x 1.15) risk att dö för tidigt.

Inte lika sexigt va…? Men låt oss för all del förenkla i sann mediaanda:

En ovanlig sjukdom (Aftonbladet gillar sådana!) drabbar 1 person av 100 000. Äter människor glass (för glass är ju gott!) ökar risken med 100% att få sjukdomen. Med andra ord: det är nu 2 personer på 100 000 som eventuellt drabbas.

Förstår ni vad jag är ute efter? Riskprocent må se coolt ut, men är rätt värdelöst utan bakgrund. Eller utan källkritik och ifrågasättande av metodik. (När det gäller mjölkfaran: läs detta!)

Jag gillar forskning, jag inser att även små och dåliga studier kan ge värdefulla hintar om hur saker ligger till. Men utan information kan jag aldrig som läsare värdera hur stark hinten är. Och jag bör därmed inte anpassa mitt liv särskilt mycket utifrån vad tidningarna skriver om.

Johanna skrev i ett inlägg häromdagen att minskad mediakonsumtion är centralt för att våra barn – och vi – ska hitta vår egen bästa hälsa. Själv är jag inte så säker på att det är det universella svaret (eller: jag är säker på att det inte finns några universella svar). Jag har alltid, från låg ålder, läst dagstidningar, kvällstidningar, magasin och tidskrifter som ren underhållning. Jag känner också att det ger mig koll på ”var landet ligger” och vilka trender i livsstil som råder – något jag faktiskt uppskattar, som ren förströelse och ”allmänbildning”.  Jag upplever inte att en minskad mediakonsumtion skulle få mig att må bättre (faktiskt inte att det skulle ha påverkat under min uppväxt heller, även om det alltid är mer komplicerat ju yngre vi är och ju färre verktyg vi har att själva använda). Men då är jag också väl medveten om att jag har en ganska cynisk grundinställning, lätt ironiserar och låter dåligt skrivna texter rinna av mig som vatten på en gås. Dessutom har jag läst grunderna i forskningsmetodik och har lite normalbra koll på vad som gäller. Det hjälper också att vara gift med en lika cynisk, ironisk och ”dissar allt som är retouchat och tycker platikoperationer är det obehagligaste som finns”-doktor i matematik och statistik… 🙂

För mig ligger fokus på balans och min egen väg snarare i källkritiken än i konsumtionen. Känner du istället att du är helt ointresserad av att ifrågasätta det du ser eller läser… Ja, då borde du nog ifrågasätta varför du läser och hur det får dig att må.

Låt inte journalisterna bestämma vad du tror eller tycker eller vill. För (sorry Annika!) att ”tidningarna har fått upp ögonen” för något – det har faktiskt oftast inte det minsta med sanningen att göra…

 

*Annika verkar vara en väldigt trevlig prick – även om hon slagit in på diet-guru-spåret, konceptualiserar mat och därmed ägnar sig åt att välja för att sälja när det kommer till mediabruset (I detta fall: promota dem som dissar mjölk, eftersom hennes senaste kokbok inte har ett spår av mejeriprodukter i sig) Ingen negativ utpekning här alltså – enbart exemplifiering a la Liselotte.

Dela inlägget:

11 Comments

  1. Riktigt bra inlägg, tack för det! Och ja, jag håller såklart med dig om att källkritik är nummer ett, att minska mediekonsumtionen är inte något allmängilitgt svar på problemet, även om jag tycker att eftersom dagens människor, TROTS ökade krav på källkritik, är oerhört lättlurade. Dessutom tänker jag att man är vad man ser och tar in, om det sker i en stor omfattning, så att få samma budskap inpräntat dagligen, från flera kanaler, gör att man blir påverkad av det. Så jag lägger min röst på minskad konsumtion ändå 🙂

    1. Jag väljer underhållningsvärdet det ger mig, eftersom jag känner att det inte kostar på (klart en inte vet allt som sker undermedvetet… Men jag vet ju att jag mår BRA, det kan räcka för mig )

  2. Pingback: Livskick-läsning (i brist på annat) | Johanna Arogén

  3. Pingback: Lästips: Ideal-ideologier | Liselotte Howard

  4. Pingback: Om Journalistik | Liselotte Howard

  5. Pingback: Skrattretande Söndagsbilaga: När bantningstips blir humor | Liselotte Howard

  6. Pingback: Gluten och läckande tarm – om källkritik. Igen. | Johanna Arogén

  7. Pingback: Matig mot-trend: Ett påhopp på diettrender generellt och ren mat-trenden specifikt | Liselotte Howard

  8. Pingback: När saker lever upp till hypen - böcker som överraskar | Liselotte Howard

  9. Pingback: Därför kan ovetenskapliga hälsoråd ge DIG effekt | Livskick

  10. Pingback: Föredömligt friskinriktad hälsorapportering | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *