Tisdags-tips: Tränings-trick

Jag har nämnt det förr, och erkänner det igen: jag är ganska lat. Det här med att ta i när en tränar sitter liksom ganska långt inne. Delvis för att jag främst tränar för att ha kul – vilket nog är positivt för min psykiska hälsa, men inte alltid optimalt för min fysiska. Det där med optimalt är i och för sig inget jag siktar på, sådär generellt i livet  – för mig är det sånt min mans matematiska formler sysslar med och inget vi människor borde slösa energi på… men då och då är det skönt att gå ifrån gymmet lite svettigare och lite tröttare, sådär.

Och vet ni vad? Jag har upptäckt tricket för att nå dit!

Gör så här:

  1. Var glad, utsövd och energitankad
  2. Sminka dig (jamen, jag har ju förklarat att det är magiskt!)
  3. Kliv in i salen och… [trumvirvel!]: ställ dig längst fram. Helst i mitten. Absolut i spegelns reflektionsområde.

Jag ska vara ärlig: jag kom på det av en slump. Det fanns inga spinnings-cyklar (eller cykel-cyklar, som det numera heter) kvar längst bak i hörnet, så jag fick slå mig ner längst fram, nästan i knät på instruktören sådär. Och då visade det sig ju helt omöjligt att sitta och slö-cykla, ta det lugnt mellan intervallerna eller sätta sig och vila. Jag fick den där ”Ja, just det, jag kan ju faktiskt ta i”-känslan, helt utan att behövt påminna mig själv under tiden.

Så kom den där lördagen när vi var ovanligt få på morgonens Body Combat-klass. En kvinna klev in och tog min plats (okej, såhär: sedan jag började med gruppträning för sisådär 16-17 år sedan har jag alltid haft platsen längst ner till vänster, oavsett sal – den är min!). Eftersom combat går ut på att sparkas och slåss vill en helst inte trängas. Så jag gjorde det igen: gick längst fram, i mitten, med spegel både framåt och åt sidorna. I det vänstra hörnet ser en knappt sig själv i något sånt där jobbigt glas alls… men det hann jag knappt göra där i mitten heller – för oj vad jag flög fram medan instruktörens kickar touchade mina.

Numera använder jag tränings-tricket de där dagarna jag känner att ”Jo, jag vill faktiskt träna, inte ”bara” ha kul”. Och tvärtom: har jag en tröttare, latare eller mindre målmedveten dag gömmer jag mig medvetet i mitt hörn igen*.

Så nu väljer jag inte bara pass efter känsla – jag väljer plats efter känsla! //nöjd tjej

tummenupp
Tummen upp på det!

*Om någon av ”mina” instruktörer läser detta: ni får inte använda denna information mot mig! 😉

Dela inlägget:

3 Comments

  1. Pingback: Stoppa spegel-skräcken | Liselotte Howard

  2. Pingback: Ur barnamun: Att stå längst fram (TBT) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *