Veckans artiklar på Livskick

livskickSå här har förstasidesvyn på Livskick sett ut den här veckan. Och så här har jag läst och reflekterat över var och en av artiklarna:

Gör din ”hälsosamma” träningskost dig otränad och ohälsosam

De flesta vet att en måste äta bra för att träna bra. Men eftersom ”bra” är så omdiskuterat och mytologiserat idag är det lätt att gå fel. Samtidigt som vi ofta är dåliga på att lyssna på kroppen – och inte inser att även om vi tycker de kortsiktiga effekterna av för lite mat går att leva med (att sova dåligt och ha ont i magen verkar ju vara vardagsmat för många nutidsmänniskor…), så kan vi göra skada på lång sikt. Själv tänker jag mycket på att jag är glad att jag slutade träna så snabbt efter att min ätstörning brutit ut. Orden ”Ofta märks ett underskott i näring allra först i gymmet” kan jag verkligen skriva under på: när jag började plocka bort vikter på BodyPump-klasserna istället för att lägga , visste jag ju någonstans att saker var väldigt fel. Det blev obehagligt och ångestfyllt att ställa sig i salen. Så jag slutade gå dit. Tyvärr gör inte alla det.

Motion kan vara en prestationshöjare på arbetsplatsen

För egen del hade jag inte behövt en studie för att visa på att en orkar mer tankejobb efter att ha gjort lite kroppsjobb. (Men jag gillar ju att forskning görs, särskilt på positiva saker!) Tyvärr är jag rätt värdelös på att använda denna visdom i min vardag. Jag sjunker ner i min fåtölj, börjar svara på mina mail… Och försoffas totalt flera timmar i sträck. Vardagsmotion är verkligen min svaghet, och enkla saker som att bara resa sig upp gör jag sällan om jag inte måste gå på toaletten, tömma en tvättmaskin eller fixa lunch. Vilket helt klart gör mitt arbete segare, hur länge jag än sitter. Räddningen är lunchklasserna på gymmet – när jag känner att jag hinner och är sugen på dagens pass försöker jag komma iväg. Och ångrar det aldrig!

Självmordsförsök bland unga kan minskas med 50%

Åh, vad glad man blir av att läsa om förebyggande satsningar. Ofta fastnar vi i statistik över allt dåligt som redan har hänt, eller som vi utgår från ska hända. Vi försöker läka och bota, där vi många gånger borde ha undvikit skadan helt och hållet. Och vid suicid finns tyvärr inget bot att ge… Jag tror att vi, precis som Karoline skriver, måste bli mer aktiva. Det är dock viktigt att agera på vetenskaplig grund (studier angående ätstörningar har t.ex. visat att man inte bör prata om sådana med ungdomar, då det triggar snarare än förebygger). Bonusläsning: Mina kollegor nere i Skåne har i regionens regi genomfört ett projekt för att snabbare agera på barn- och ungas psykiska ohälsa. Detta har gett så goda resultat att projektet ska förlängas – och förhoppningsvis spridas i landet.

Oempatiska läkare kan försämra hälsan för patienterna

Story of my life… (Helt övertygad om att jag och min familj sedan flera år tillbaka ingår i en testgrupp för att replikera resultaten jag skriver om i artikeln!). Förra söndagen skrev jag om min Gavrilo Princip. Men vi har också: Kvinnomottagningsläkaren som inte hittade något fel och skrev ut p-piller ”så länge”. – Ungdomsmottagningsläkaren som skrev min diagnos i en journal men ”glömde” att meddela mig. – Barnläkaren som inte kunde prata med vuxna och därmed gjorde oss övertygade om att något var fel på vår nyfödda dotter – Privatläkaren som antecknade att jag nog vägde ca 8 kg mer än vad jag egentligen gjorde, eftersom jag inte ville berätta min (under)vikt – Den danske mannen i vit rock som tittade upp med ren förundran och frågade ”Blir du ledsen nu?” när jag fick ett för mig väldigt negativt besked – Den glada kvinnan vi gav en halv förmögenhet för att hon lovade guld och gröna skogar, för att sedan ringa och tala in ett meddelande på min telefon om att det snarare gått åt skogen – BB-personalen som misstog mig för en annan kvinna och rabblade diagnoser (men missade det lilla faktum att jag var rejält underviktig)…. Och då har jag inte ens gått in på våra två senaste års totala kaos (eftersom detta inte varit riktat mot mig personligen), eller alla historier jag fått höra från ätstörningsdrabbade… Nej, vårdapparaten är inget jag kopplar samman med hälsofrämjande insatser längre. Tyvärr – för jag är övertygad om att det finns hårt arbetande, empatiska och sympatiska och helhets-seende läkare därute. Jag kan faktiskt inte säga att jag bara haft otur som träffat fel. Däremot tror jag att den som träffar rätt har haft tur. Och att det inte ska behöva vara så…

Bystigt – en oretuscherad affär

Som jag skrev på Instagram tidigare i veckan – den här texten var en fröjd att redigera. Jag är så imponerad av innovatörer och entreprenörer som ser ett problem eller en lucka i sitt liv och tar tag i det för att lösa problemet och fylla luckan även för andra. Och visst blir man glad av att bara titta på Li och hennes modeller? Egentligen tycker jag ju inte att det faktum att tjejerna är helt oretuscherade borde uppmärksammas så mycket som det gör – eftersom det egentligen är motsatsen som borde vara det som sticker ut (och fördöms)… Men då vi inte riktigt nått dit förtjänar Bystigt all uppmärksamhet.
Själv är jag tråkigt ointresserad av underkläder – och har aldrig riktigt förstått grejen med att lägga ner tid på sånt som inte syns. (Ja, jag sa ju att jag var tråkig!) Dessutom går jag ju i träningstoppar jämt och ständigt så det där med att bara ha vanlig bh är att klä upp sig för mig 😉 . Men när jag fick bilderna såg jag ju att de säljer sportunderkläder också, på Bystigt – något för alla, som sagt.

Anhörigperspektivet i rampljuset –  oscarsnominerade vardagshjältar

Som jag skrev i måndags vann i alla fall en ”anhörig” sin Oscar. Dagen därpå satt jag själv i ett rum med riktiga vardagshjältar, på en rörande och rolig och respektingivande träff med Frisk & Fri. Jag var samtalsledare och inbjudande part, men lärde mig minst lika mycket som de deltagande anhöriga, till personer med ätstörningar. Ödmjukheten inför vad de nära går igenom och får stå ut med växer för varje gång jag får höra en ny persons berättelse. Det gör också att jag själv aldrig tvekar med att vara helt öppen med vad jag vet att jag själv utsatte mina anhöriga för, under sjukdomens inverkan. Jag hoppas att vi kan lära av varandra. Att stå bättre förberedda, hjälpa mer – eller i alla fall stjälpa mindre. Jag är – som jag skriver i artikeln – glad att ”de runt omkring” får ta plats även i Hollywoodfilmer numera. Och jag kunde ärligt och eldigt understryka det på Frisk & Fri-mötet: Ni är också viktiga. Ni  kan hjälpa  – men ni måste också kunna be om hjälp. Rädda dig själv innan du räddar andra, ni vet. (Om det bara är något så ”enkelt” som att gå på en öppen träff för anhöriga.)

Vilka artiklar läste du? Vad väckte de för tankar hos dig? 
Och vad vill du läsa om på Livskick i framtiden? 🙂

Dela inlägget:

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *