Facebook-TBT

Första profilbilden (som redan då var gammal ;-) )
Första profilbilden (som redan då var gammal 😉 )

Igår skrev Johanna ärligt – och roligt – om sitt liv på Facebook, och om hur det symboliserat var hon varit i livet, hur hon varit i livet. Det inspirerade mig till att genast klicka mig igenom min egen historia på den där ansiktsboken, som jag blev medförfattare till i maj 2007. Johanna kallar sin studie av det förflutna ”Confessions of a Drama Queen”. Själv kan jag tyvärr bara erbjuda ”The Dull Life of a dissatisfied woman” eller nåt.

Mitt första inlägg löd:first

Det kan få representera den stora statuskategorin ”indirekta klagomål på Skåne”, dit vi flyttade någon månad innan och blev (orättvist missnöjt) kvar i 6 år. (Barnen har för övrigt lagt ner den mesta skånskan nu, om någon var orolig 😉 )

En annan kategori, som jag nog inte var lika medveten om är denna:

ensam

Jag meddelar alltså världen (eller: mina, ganska få, Facebook-vänner) om när min familj åker fram och tillbaka och jag därmed har perioder av ensamhet. Jag antar att jag tänkte att detta skulle visa min lojalitet och familjekärvänlighet – och kanske skapa lite  medkänsla. Så här i efterhand kan jag däremot direkt genomskåda orden; för jag vet ju hur viktig ensamheten var. Hur bra ätstörningen trivdes i den  – och samtidigt utmanades av den… (utan att gå in på detaljer: jag åt mer när jag var ensam – och mådde därmed mycket sämre, men behövde samtidigt energin så desperat att jag inte vet hur jag överlevt utan min egentid). Jag vet också hur dåligt samvete detta skapade; hur kunde jag tycka det var bra att min familj inte var tillsammans med mig?  Sakerna jag skrev var sanning och jag menade både saknaden och glädjen inför återkomst. Men samtidigt fanns sanningen att jag ville vara ensam (och tänkte att det inte var okej att vilja vara ensam) – så statusuppdateringarna var också till för att väga upp känslorna av skam. (Och DET kan jag skämmas lite för idag….)

Något jag däremot var öppen med och stod för – och fortfarande gör! – var att hemmafrulivet eller mammaledigheten inte riktigt passade mig. mamma

Både saker i stil med ovan, och inlägg om jobb på kvällar, helger och tänkta semestrar kan ju faktiskt ses som ganska drygt eller skrytigt eller… ja, vad vet jag. Samtidigt tror jag inte att jag framstår som någon direkt arbetsnarkoman – det handlar mer om att jag visar att jag måste ha ett sammanhang och göra andra saker än att vara mamma för att må bra. För så är det. Visst var mammaledigheten fruktansvärt först och främst för att jag då var väldigt sjuk i min anorexi – men ärligt talat hade jag inte trivts som frisk heller (jag skippade det ju helt med den första dottern). Det betyder dock INTE att jag ser ner på dem som vill vara hemma eller tycker någon som väljer andra vägar gör fel. (Jag kan snarare bli lite avundsjuk på en känsla jag aldrig kunnat uppleva: det där med att trivas med att bara vara. Visst är föräldraskapet en jätteviktig del i mitt ”sammanhang” – men dels delar jag det ju på hälften med en annan person och dels så… är jag självisk nog att behöva grejer som är bara jag och min prestation…). Jag hoppas alltså att mitt statussnack om sånt här inte trampat på några mamma-tår eller uppfattas som prestations-skryt.

På tal om skryt kan jag konstatera att det blivit tätare uppdateringar de gånger vi befunnit oss down-under:aussie

För övrigt är värme – eller snarare avsaknad av – något jag vääääldigt ofta kommenterat, klyschigt nog. Där går även cirkeln tillbaka till det första inlägget: för vädret i Skåne skulle aldrig bli kompis med mig på Facebook… 😉

Och sen, ja… så hittar jag inte mycket mer i min FB-historia. Och när det kommer till Facebook don’ts som Johanna listar kan jag inte direkt känna mig sådär jättesyndig på någon av punkterna:

  • Arga ord om ”någon” – aldrig gjort, eftersom jag också ser ner på sånt. Däremot har jag säkert varit arg på utpekade företag (SJ, känn er träffade!), och eventuellt på mig själv någon gång. (Om jag varit otydlig med detta: nu vet alla som känner mig att NI inte skulle ta åt er!)
  • Lägga ut krokar – kan ha hänt (även om jag inte hittat något exempel), men då säkerligen relaterat till ätstörningen – som jag aldrig skrev öppet om, men levde med, i och genom så mycket i perioder att det också kunde bubbla ut som kryptiska meddelanden. Jag har nog dock varit flummig nog vid sådana eventuella tillfällen att ingen någonsin behövt fråga ”Vad har hänt?”, vilket ju är en av de störigaste grejerna som finns på Facebook!
  • Redovisa kost och träning – Det enda jag är skyldig till är att dels skriva om roliga träningspass jag varit på eller ser fram emot (dock alldeles för sällan för att ge en bild av min verkliga träningsdos) och dels visat upp flashiga middagar/snygg mat jag fått (dock ännu mer sällan, eftersom jag är så lite foodie man kan bli…) Eftersom jag som sagt aldrig pratade öppet om min sjukdom var ju ”redovisning” dessutom helt omöjlig i perioder, då det i sådana fall måste handla om rena lögner, vilket jag inte hade energi till att syssla med online…
  • Nya selfies varje vecka – Jag – som lyft fram selfies som något som kan vara bra – har inte ens ändrat profilbild särskilt ofta och nog aldrig lagt upp en selfie på just Facebook, om inte barnen varit med på bilden. För utöver statusuppdateringar är det nog mest barn-bilder som fyller min tidslinje. Jag vet att jag idag tänkt till lite mer om utseendefokus och sånt, men alltså… jag har ju jättesöta döttrar som världen (återigen: mina få FB-vänner) bara måste få ta del av! 🙂
  • Politikhetsa – Alltså, det ingår i princip i min arbetsbeskrivning att INTE göra detta (eftersom jag är tjänsteman). Att följa dem som gör det ingår dock OCKSÅ i min arbetsbeskrivning, eftersom jag arbetar med och för politiker. Klart det kan bli mycket även för mig i valtider, men jag vet ju att mina bekanta gör det för att de brinner för det, och kan se det coola i det engagemanget. För övrigt hittade jag en status inför förrförra valet som klargör att jag inte heller gillar de höga tongångarna Johanna hänvisar till:

politik
Det var det. Det var då.

I mitt FB-liv i nutid har nog ”Dull” inte ändrats så mycket, däremot ”Dissatisfied”. För jag är nöjd med livet. Jag känner dock inte så ofta behov av att basunera ut detta faktum –  samtidigt som jag inte tänker avskriva sociala forum som detta för sådana ”tråkiga” och ”självförhärligande” användningsområden. Vi kan faktiskt få behöva sånt ibland. Ett för stort bekräftelsebehov kan bli problematiskt… men vi medmänniskor är också till för att bekräfta varandra. Det gäller bara att ha rätt förhållningssätt till det hela. Typ såhär:

married

Med andra ord: Jag hade gift mig även utan Facebook. Men det blev några procent roligare att göra det med Facebook. 🙂

 

p.s. Nej, jag tänker inte gå in på ”block buster”-biten… d.s.

Dela inlägget:

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *