Drivkraft – eller: Om varför jag bara driver med just nu

Igår lade jag upp den här bilden på Instagram. Och om jag ska vara helt ärlig har känslan funnits där en längre tid. Oinspirationen (ett ord som SAOL för övrigt bör ta in). Jag är liksom inte… sugen på någonting. Jag jobbar, jag tränar, jag äter, jag är med barnen. Men jag känner inte drivet framåt, jag längtar inte.

Vad inspirerar dig? undrade Jenny under Insta-bilden.  En så uppenbar fråga efter att någon konstaterat oinspiration, men ärligt talat hade jag själv inte ens funderat över den. Lorena kompletterade med att tipsa om att skriva just om sånt som faktiskt inspirerar mig. Och någonstans där började jag förstå varför den tunga, tråkiga känslan ligger över mig just nu. För mina drivkrafter är ju precis det där jag konstaterat avsaknad av: sug och längtan och framåtblickande.

Det låter flummigt och allmängiltigt, jag vet, men så här: Jag är, som tidigare skrivit om, en riktig beroendepersonlighet – jag behöver kickar. Till detta kommer ett ganska rejält inslag av kontrollbehov och planerings-vilja. Dessa faktorer kompletterar varandra bra på det sätt att inget beroende eller kicksökande får härja fritt. Men det skapar också en målstyrd otålighet; det som gör mig allra lyckligast är att 1) veta vad som ska hända 2) planera för detta ”vad”; ta kontroll över kicken 3) se fram emot att det händer.

Missförstå mig rätt nu, jag är så klart glad när det händer också, men det som verkligen motiverar och inspirerar och driver mig är att längta. Vara sugen på något och veta att jag ska få det. Och då snackar vi alltså allt från mat, till våren; från att få börja på en  bok jag tror jag ska gillar, till en resa eller en fest; från en ny ansiktskräm till att att krypa upp i soffan bredvid min man efter en lång dag och låta honom massera mig… o.s.v. ”Vägen är målet”-grejen, liksom – fast misslyckat, eftersom det är målet min hjärna ställer in sig på, zoomar in på och inte kan sluta fokusera på. Leva i nuet är min absolut svagaste gren, om vi säger så (även om jag försökt intala mig själv annat ibland). Samtidigt som jag ju ÄR lycklig i nuet om jag känner att jag är på väg mot framtiden.

Och det är väl lite det som är grejen. Just nu är jag inte på väg mot framtiden.
Eller, alltså, det är vi ju alla, alltid, vare sig vi vill eller inte. Men just nu är den ovanligt abstrakt för mig i livet. Dagarna liksom bara går. Och även om jag fortfarande kan se fram emot en extra god måltid eller en mysstund med barnen, eller den där massagen… Så finns liksom inget större där, bortom de vardagliga sug-grejerna. Och det suger.

Men sätt upp ett mål då! Säger då den mentala tränaren som bor i de flesta av oss i detta målinriktade samhälle. Lätt sagt. Svårt gjort. I alla fall när det finns faktorer utom den egna kontrollen (jag vill ha kontroll, sa jag det?). Jo, jag vet – det handlar om hur man förhåller sig det man själv inte kan påverka… Men det hindrar det inte från att sätta hinder på vägen. Och jag vet faktiskt inte ens var jag är på väg. De stora sakerna står och stampar – sånt som liksom utgör grundvalarna för livet och hur jag ska leva.

Vet jag inte vad jag ska driva mot, försvinner kraften att göra det. För min största drivkraft är längtan, att få bygga upp förväntningar och se fram emot. När jag inte kan det, ja – då driver jag istället bara med. Oinspirerad.float-315096_1280

Vad gör du när det känns som någon tryckt in pausknappen? 

Dela inlägget:

4 Comments

  1. Kunde ha skrivit det där, känner verkligen igen mig. Det är lätt att bli lite deppad när det känns så här, men det gäller att komma ihåg att det går över. Och att det ÄR OKEJ att känna så. Kram!

  2. Känner precis som Johanna väldigt väl igen mig i det här. Känner mig lätt ”tom” när jag inte har något mål, inte har något att se fram emot. Tomhetskänslorna går över, men det är såklart inte roligt att vara i det. Finns här om du vill prata, det vet du. Kram

  3. Pingback: Mycket Friskt & Fritt just nu: om ett privilegierat extrajobb | Liselotte Howard

  4. Pingback: Bikini-grejen (som inte är en grej för mig) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *