B.A.B.Y. – eller: när jag inte satte mig själv i hörnet

Jag har sagt det förr och säger det igen: jag tränar för att det får mig att må bra och för att jag tycker det är ett trevligt tidsfördriv. Med betoning på det sistnämnda – tyvärr, i vissa fall – eftersom det gör att jag bara gör sånt jag tycker är kul, fast sånt som jag tycker är mindre kul kanske skulle ge mig mer ibland. Typiska grejer jag inte tycker är kul är:

  1. Sånt jag är dålig på
  2. Sånt som känns jobbigt

Bara genom att fundera över innebörden av ordet ”träning” inser en ganska snabbt att jag gör det väldigt svårt för mig själv på detta område. För är en bra på något, och känns det lätt, kan det nästan inte defineras som träning, eller hur…? Nåväl. Detta gör i alla fall att jag tappar tränings-självförtroendet oerhört lätt; det kan räcka med en liten aning om att jag inte ska orka, eller ett enda misslyckat försök, för att jag ska känna mig sämst i världen och döma ut träningsvarianten som ”mindre kul” (och därmed stryka det ur min repetoar för all framtid). Det blir inte bättre om det finns ett mått av jämförelse som ligger och lurar – och som kan få mig att framstå som dålig på något utifrån det enda kriteriet att någon annan är bättre. Då tar jag mitt nedbrutna självförtroende och sätter mig i mitt hörn och tjurar (eller på cykelsadeln i passet jag kört 100 gånger och därmed är bra på och bara tycker är lagom jobbigt).

På tal om tjurighet var det av mitt mest framträdande drag som tonåring. Detta var också en tid då min mor försökte få mig att röra lite mer på mig, sådär som välmenande mödrar gör. Problemet var att mamma var (och är) väldigt bra på att träna – speciellt på att jogga. Det var inte jag – eftersom få är det första rundorna, helt utan kondition att förlita sig på. Dåligt tränings-självförtroende – check! Så jag undvek att jogga. Tills jag träffade en viss kille som var helt frälst i att springa, samtidigt som jag fick en bebis (händelserna hängde ihop 😉 ) som gjorde det marginellt svårare att ta sig till gymmet och träningspassen jag var bra på. Så jag försökte igen. Men, trots bättre kondition, snackar vi ”aerobic”-kondition eller ”step up”-kondition – inte kondition som innefattade något som faktiskt förde kroppen framåt. Det var jobbigt. Dessutom var den där killen väldigt mycket bättre än jag på det. Jag var dålig. Så: att springa var empiriskt bevisat inte något för mig! Jag satte mig i gruppträningssalshörnet igen.

Men för ett tag sedan började jag tänka på det här med att jag faktiskt är vuxen nu. Att tjurighet kanske inte bör leda allt jag gör i livet. Att jag faktiskt gått i genom saker som jag varit väldigt dålig på och saker som varit väldigt jobbiga, sådär som man gör i ett vanligt liv. Och jag hade ju klarat det. Dessutom predikar jag ju självkänsla och självförtroende för allt och alla andra – så borde jag verkligen fortsätta min fegis-variant….? Borde jag sätta mig själv i hörnet och vänta på att Patrick Swayze

Så såg jag den här loggan för första gången.

baby

B.a.b.y. som en balanserad kropp, själ och attityd, för att vara sig själv. Men också Baby, som ingen ska ”put in the corner”, eftersom alla får vara med (lite som hos oss på Livskick, faktiskt!)
Läs hela storyn, direkt från grundaren Malin Nylén här!)

Jag började läsa lite på hemsidan. Fastnade för det där med gemenskap och att nivån anpassades och att alla var välkomna och… ja, att det kändes lite som min kära gruppträning, helt enkelt. Fast det handlade om att springa, löpning – det där läskiga jag valt bort i alla år. Så jag avvaktade. Gick med i Facebook-gruppen för min stad, men skyllde på att de mest verkade köra långpass, på tider som inte fungerade för mig.  Fast sen stod det plötsligt ”Uppstartspass” på en alldeles förträfflig tid. Och jag tänkte att jag satt rätt bra i mitt hörn och bokade det vanliga CX-passet. Sen kom det hem ett par löparskor, som jag visst hade beställt (oops!) precis samma dag. Och solen sken, såklart.

Ja, som ni redan fattat gick jag ju dit. Och trodde jag skulle dö efter tre meter (jag trodde man fick bra kondis av att köra spinning??) – och vi sprang minst 100!  Fast sen gick det bra. Solen fortsatte skina, alla tjejer var supertrevliga och ledaren Eva lärde oss typ allt vi behövde veta om löpteknik på en timme.

Jag var rätt dålig på det. Jag tyckte det var jobbigt. Men tränings-självförtroendet låg inte alls i skorna (som var jättesköna!) efter passet. Tvärtom: Det gick mig till huvudet helt och hållet. Just nu sitter jag och funderar på när jag ska ta nästa runda (”1,3, 5 km? Äh, jag testar milen”-hybris).

Tur att Johanna finns (och skriver klokheter som dessa). Jag lovar att jag ska återhämta mig – från träningen, men kanske inte från känslan av att kliva ut ur hörnet. Sånt är nog bra att göra ibland, lite oavsett vad det handlar om i livet… eller vad tror du?

 

p.s. Det här inlägget är inte sponsrat av B.A.B.Y. (lika lite som min mina inlägg om gruppträning är sponsrade av Worldclass) Poängen med det är inte heller att göra reklam för en viss typ av organisation eller en viss typ av träning, utan tänkt att fungera lite generellt, kring det där med att våga. Och att våga våga. Att kliva ur hörnet, oavsett var i livet det är placerat… d.s.

Dela inlägget:

6 Comments

  1. Lorena

    Modigt av dig! Och vilket bra koncept!

    Lite kuriosa. På Idrottsfysiologi A (en menlös liten sju och en halva jag gick för skojs skull en sommar) fick vi lära oss att träning är att öva på att förbättra någon fysisk kapacitet (rörlighet, styrka, kondition, explosivitet, koordination/balans (teknik) medans fysisk aktivitet i övrigt är motion.

    Det vill säga, om jag går på ett pass dynamisk yoga, så ser jag det som träning eftersom det knappast är superansträngande men väl förbättrar balans, rörlighet och i viss mån styrka. Det är lugn och skönt men det är träning. Ifall jag sticker ut på en löprunda i mitt vanliga tempo så är det flåsigt och jag blir trött och svettig men det är inte träning eftersom jag inte förbättrar någon kapacitet.

    Det här tycker jag var skönt att lära mig, att träning inte är syonymt med att ”bli helt slut”. Det trodde jag förut.

    Vidare lägger jag ingen värdering i det hela, ser helt klart fördelen med att syssla med båda delar. 🙂

  2. Intressant hur du tänker/har tänkt kring träning. Just löpning tycker jag är svårt. Det är både kul och jobbigt samtidigt. Min hjärna vet liksom inte hur den ska placera löpningen. Men jobbigt kan också innebära utveckling: bättre flås och hälsa till exempel. Bra grejer. Men det får inte vara för jobbigt. Balans tänker jag. Härligt att du fick en positiv upplevelse 🙂

    1. Visst finns det en poäng med ”jobbigt” i form av utveckling. Jag tror jag är lite överförsiktig kring att tänka i de begreppen bara, då jag sist jag skulle förändra något kopplat till min kropp/hälsa drog det alldeles för långt… Jag älskar verkligen min träning och vill inte riskera att förstöra den på samma sätt som jag gjorde med maten. Men där är det där ordet balans ju något att luta sig mot! 🙂

      (utveckling mentalt däremot, har jag börjat inse att träningen både kan och får ge mig – och där bidrog den här upplevelsen rätt rejält!)

      Tack för alla kommentarer! <3

  3. Lorena

    Klokt Emilia! Det kan ju vara en blandning av båda delar hälsa/prestation också, och både motion och träning kan kräva ganska rikliga mängder tankekraft eller ibland inget alls.

    Det finns så många dimensioner och komplexiteter i oss, blir glad av tanken 🙂

  4. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *