Funktion framför form är fint (men ibland förnedrande)

Det har legat och gnagt ett tag, en sån där tanke. Jag har, precis som många andra – speciellt nu i ”kom i form”-tider – skrivit om kroppen. Den i bikini, den vissa vill forma, den som man kan må dåligt över trots att den hälsosam in i absurdum. (Läs gärna Johannas text om att stötta någon som gör det!) Men så slog det mig, vad vi faktiskt menar med ”kropp” när vi skriver allt det här, om att allt är okej, allt ska accepteras, allt ska gå att må bra med… Vi menar formen. Hur kroppen ser ut. Vi påpekar om och om igen att formen inte ska avgöra, att formen inte ska skapa negativa tankar eller känslor. Och då drar vi till med det där klassiska:

Tänk på allt kroppen kan göra!

Och ja, tänk på vad allt kroppen kan göra: hjärtat slår, håret växer, benen går, muskler kan byggas – till och med människor kan byggas in den där kroppen ju! Vi går igenom hur tacksamma vi ska vara för all funktion och hur vi därför helt ska bortse från all form. Och det är fint. Men också ganska förnedrande.

För allas hår växer inte (det kanske till och med ramlar av?), allas ben går inte (de kanske aldrig har gjort?), allas muskler kan inte bli större (av genetik eller sjukdom) och alla kan faktiskt inte skapa nytt liv med sin kropp.

Ja, jag vet att vi alla redan vet det här. Men vi glömmer så lätt bort det när vi ivrar att få folk att må bra i sin kropp. Värst är det när den där omtalade m-a-g-e-n diskuteras, och när det är en kvinna som diskuterar den: då är det så lätt att kokettera med de där orden:

Den här kroppen har ju gett mig mina b-a-r-n. Bristningar är ett bevis på ett m-i-r-a-k-e-l.

Men 1) Alla kroppar kan inte ge barn, hur efterlängtat det än må vara och 2) Det går alldeles utmärkt att få bristningar även för den som aldrig varit gravid.  (m.m.)

Ja, ni fattar var jag vill komma. Det slår fel ibland: hos mig och hos andra. Komplex och ångest och till och med ätstörningar diskuteras fortfarande som enbart ett fall om formideal, medan vi lätt missar att vi faktiskt har massor av funktionsideal att också leva upp till.

Jag slutade inte äta för att jag var sur på hur min kropp såg ut. Jag slutade äta för att jag var helt förstörd över hur min kropp fungerade (eller snarare inte fungerade). Ja, jag mådde dåligt över min kropp och jag blev sjuk på grund av ideal (mina eller andras kan diskuteras, främst mina) – men inget av de hade med min kroppsform att göra.

Det är fint med funktion, och alla kroppar fungerar på ett eller annat sätt. Tacksamhet över det är alltid passande. Men att använda funktion som enda anledning att strunta i formen är faktiskt inte alltid så passande.

Jag ska tänka mer på det. Kanske du också?blomma

Dela inlägget:

8 Comments

    1. Tänker oftast inte heller på det – trots att jag själv upplevt det till viss grad. Kan vara viktigt att lyfta blicken ibland! I helgen berörde några av föreläsningarna funktionshinder/gamla människor/kroniskt sjuka o.s.v. – och då blir sådant här plötsligt uppenbart; hur ideal inte bara är ”strong is the new skinny” o.s.v. utan även att man ska fungera och vara kapabel på så många sätt fysiskt (utöver alla psykiska krav, men de pratar vi ändå oftare om!)

  1. ”För allas hår växer inte (det kanske till och med ramlar av?), allas ben går inte (de kanske aldrig har gjort?), allas muskler kan inte bli större (av genetik eller sjukdom) och alla kan faktiskt inte skapa nytt liv med sin kropp.”

    Du har väldigt rätt i det här… Intressant inlägg.

  2. Lorena

    Håller med, en enligt normen fungerande/funktionell kropp är ett privilegium som är ganska få förunnat.

    Jag tänker nog att funktion är någonting eftersträvansvärt men då utifrån sina egna förutsättningar. Vad är realistiskt att den här kroppen kan göra när jag tar hand om den på ett rimligt sätt? Vad går att förbättra och vad går inte att förbättra. Vart ska jag lägga krut och vad kan jag släppa osv.

    1. Precis! Men just det där med ”egna förutsättningar” gör ju att det inte alltid är något man ska slänga sig med, som motsatsen till form-fokus. Eller – man kan göra det, men man måste vara medveten om att det finns komplexitet och något kravfyllt även i detta.

  3. Åsa Jansdotter

    Ja, det har du så otroligt rätt i och det har jag inte tänkt på tidigare, vad härligt det är när perspektiven vidgas – tack! Och man kan ju tänka rätt brett så, vem har de perfekta förutsättningarna? Finns det någon som har det? Och vilka förutsättningar pratar vi om? Rent kroppsliga förutsättningar att få kroppen att bli stark, snabb, uthållig mm kan vara en sak men andra förutsättningar också? Händer rätt ofta i mitt att jag träffar människor som inte har de ekonomiska förutsättningarna att träna på det sätt som många vill göra (jo man kan hävda att det inte krävs så mycket pengar för att gå ut och springa men även ett par löparskor är mycket pengar om man inte köpt nya vanliga pjuck på ett par år). Eller mentala och psykiska förutsättningar? Den mesta forskningen pekar på att träning är bra för att motverka depression, ångest och sociala fobier men det ska till en himlas massa kraft och ork att ta sig över spärren för att börja träna när man är där och kanske heller aldrig tidigare rört på sig. Så tankeväckande inlägg!

    1. Tack för extra tankar! 🙂

      Och ja, nån slags intersektionalitet borde nog alltid ligga i bakhuvudet när vi analyserar saker, egentligen. (Sen är vi alla ”bara människor” och missar de flesta lager när vi talar om en enskild sak, det måste så klart också få vara okej…. så länge lite medvetenhet finns i längden!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *