Träna med eller mot ångest?

Ni vet hur jag berättat om att träningen aldrig var en del av min ätstörning? Den snarare var något ätstörningen tog ifrån mig, som jag saknade och numera strikt vakar över för att ångesten – eller andra jobbiga känslor – aldrig någonsin ska få följa med in i träningssalen.

Men, alltså… Det är klart att det ibland följer med jobbiga känslor in i träningssalen. Och efteråt mår jag alltid minst några procent bättre. Ibland gör det mig orolig. Tankar som Man får ju inte träna i ångestdämpande syfte! och Hjälp, använder jag träningen mot någonting nu? dyker upp och jag får för mig att jag inte lever som jag lär, och därmed är en dålig representant för både Livskick och Frisk & Fri och för allt jag säger och skriver och… Ja, jag börjar överanalysera, med andra ord. Helt i onödan.

För grejen är ju att träning rent fysiologiskt är ångestdämpande. När jag trampar runt på cykeln eller hoppar runt i aerobicsalen skickar min hjärna ut massor av härliga endorfiner och andra må-bra hormoner. Det är alltså helt omöjligt att inte träna ångestdämpande. Så det handlar helt enkelt om vilken slags ångest vi snackar om. Jag kan ha dagar jag mår dåligt – över något som gått dåligt på jobbet, ett bråk med barnen, ett problem i parrelationen o.s.v. – men jag mår ju aldrig dåligt över min kropp. Jag använder därmed inte min kropp fysiskt mot sig själv. Däremot får den ibland hjälpa till när huvudet – eller hjärtat – inte riktigt vill. Jag tränar med ångest, men aldrig medvetet mot den – det blir liksom bara den biologiska bonusen.

Att tankarna ens drar igång beror givetvis på min bakgrund – på att jag hela tiden måste vara lite mer medveten om hur jag behandlar min kropp, även om jag egentligen inte är orolig längre. Min benhårda inställning att träningen aldrig får blandas ihop med dåligt mående – såsom maten en gång gjorde – smittar av sig på all sorts dåligt mående. Någon som aldrig haft en ät- eller träningsstörning går givetvis till gymmet även en skitdag, helt utan att reflektera över att det skulle ligga något destruktivt i det. Och jag har nu insett att jag dessutom tänker fel – att jag angriper det från fel håll: Det handlar inte så mycket om hur jag mår eller inte mår när jag tränar. Det handlar om hur jag mår när jag inte gör det; Den här veckan till exempel, slog en långdragen (för att vara jag) förkylning till, med feber och feberkänslor i flera dagar. Med andra ord: absolut ingen träning. Jag missade flera av de pass jag brukar eller ville gå på. Och mådde så klart kasst – eftersom jag hatar att vara sjuk. Men helt utan ångest eller tankar om kroppen relaterat till den missade träningen. Det var trist att missa några efterlängtade favoriter – men inget som påverkade mitt psykiska mående på någon som helst destruktiv nivå.

Tyvärr vet jag alldeles för många som inte kan känna så. Det gör mig – och mitt träningsglada jag – väldigt ledsen. Träning ska vara härligt – och där ingår faktiskt att missad träning inte ska vara hemskt.

Jag ska sluta överanalysera. Jag ska istället börja känna mig priviligerad: jag kan träna, jag tycker om att träna, ibland får träningen mig att må bättre över andra saker i livet… och jag mår aldrig dåligt om jag missar tänkta pass. Detta är faktiskt inte alla förunnat. Jag är tacksam.

2015-05-02 12.40.28
(Å återhämtning är viktigt!)
Dela inlägget:

10 Comments

  1. Lorena

    Mycket välformulerat! Jag som använt träningen destruktivt förr brukar ha som tumregel att:

    1, alltid kunna stå för vad jag tränar (ifall jag mörkar och inte vill stå för hur/vad/mängd inför andra är det varningsklocka)

    2, som du skriver, inte överanalysera. Det som har hänt är historia, jag känner mig trygg i det, släpper det.

    3, skulle jag slinta mot förmodan ändå, så har jag bett två st av varandra oberoende personer som jag har förtroende för att säga stopp. så slipper jag tänka på det i min vardag. Och när jag inte tänker på det, minskar automatiskt risken, tror jag.

    1. Klokt!

      För mig är det lite tvärtom – om jag slutar träna/tränar mycket mindre börjar min ”förtroende-person” undra… (eftersom jag inte kunde/ville träna de perioder jag åt för lite) – men bara den där grejen att ha någon en vet kan säga ifrån – det gör ofta att en själv fixar det av sig själv, som du säger.

      Tillit – till sig själv och inför andra, så löser sig mycket.

  2. Åh vad jag önskar att träningen aldrig blandades ihop med mitt dåliga mående! Det är så himla svårt att veta när jag tränar för att må bra och för att det är roligt (för jag hoppas att jag någon gång har tyckt det har varit roligt och inte bara känts bra ur förbränningssyfte) och när jag tränar för att må bra för att kropps- och viktångesten minskar. Och att veta vad som är för mycket och vad som är rimligt. Ja den där balansen tycks vara omöjlig att hitta.
    Men hur som helst, det var intressant att läsa detta och se hur andra kan tänka 🙂

    1. Det ÄR svårt! Och tyvärr är det ju bara en själv – och ens kropp – som kan ge det sanna svaret. Har man länge låtit destruktiva känslor styra det där självet och den där kroppen kan det kännas omöjligt att hitta en frisk balans… Men det går! Ge det lite tid, och var hellre överförsiktig till att börja med. Tills slut börjar kroppen och huvudet lita på att du gör rätt – och du kan du lita på att känslorna säger rätt.

  3. Pingback: Personligt.. | I Huvudet på Finnved

  4. Jag är heelt med på dina tankar här. Det har t om gjort att jag blev rädd för att träna ett tag för jag trodde att jag endast gjorde det av en anledning annat än att jag just ville.
    Jag använde mig aldrig av träning i min ätstörning själv så att jag skulle göra det nu känns minimal. I efterhand har jag insett att det jag faktiskt mest var rädd för var andras kommentarer som i mitt läge aldrig, fortfarande, inte är positiv i samband med träning.
    ” träna inte för mycket nu ”
    ” du behöver inte träna, är ju redan så smal. Akta dig nu ”

    Okunskapen som jag in orkade försvara.

    Nu gör jag exakt det jag vill, och det är så skönt.
    Jag får inte heller ångest efter varken utebliven träning eller njutit mycket av det goda.
    Jag har ju gjort det av en anledning ❤

    1. Det där med andras åsikter känner jag verkligen igen. Jag – och de som stod mig närmast – visste ju att träningen INTE var mitt problem, men för andra är det lätt att koppla ihop olika destruktiva beteenden med varandra per automatik. Visst är det fint med omtanke, men det kan vara svårt att ”försvara sig”. Fast det kanske är bäst att faktiskt inte ens försöka. Att bara lyssna till sig själv, och sina anledningar.

  5. Pingback: Min motivation till träning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *