Jag har lidit – därför är jag (bättre än andra?)

Ni vet den där hat-kärleken för citat-bilder på Insta som jag pratade om för ett tag sedan för? Jag har kommit på en typ av ”visdomar” jag börjar bli riktigt less på. Närmare bestämt den här sorten:
citatBilden är tagen från en av de flera ”mot-ätstörningar”-konton jag följer. Dessa konton – ofta drivna av frivilligorganisationer liknande Frisk & Fri –  gör massor av bra grejer för drabbade därute. De utgör dessutom ett klockrent alternativt till de (tyvärr) många ”mot-ätstörningar”-konton som fokuserar på sjukdomsbilder och ”utmaningar” i form av mat.

Eftersom jag redan är frisk och fri inser jag ju att jag inte tillhör den rätta målgruppen – och att den som kämpar kan behöva motiverande ord på vägen. Men det slog mig häromdagen på hur urbota trött jag är på sorten porträtterad ovan: inställningen att den som kämpat på något sätt kommer ur striden som en bättre människa efteråt.

Det är klart att det kan vara så. Och ja, jag faller själv i fällan ibland, och går igång på att berätta om vilka fina insikter och stora tankar jag fått av tiden som sjuk. Men…

Jag är faktiskt inte den mest fantastiska människan på jorden bara för att jag en gång varit anorektisk.
Och alla andra fd. drabbade är det inte heller.

Lägg ner hela ”lidande konstnär”-grejen, hela ”skönhet via smärta”-tjafset.
(pst: mer om fördomar om konstnärer i min intervju med tre kvinnor som skapar skönhet hela dagarna…)

Jag känner massor av människor som uppskattar livet, är omtänksamma och förstående – helt utan att ha varit med om något stort trauma. Och så känner jag förmodligen massor av människor som varit med om mindre trauman, subjektiva upplevelser av smärta som jag kanske anser minimala i jämförelse med min sjukdom – men som ändå är ”bättre” människor än jag.

Det går inte att tävla i lidande. Och din personlighet kan förändras – till det bättre eller det sämre, helt oavsett hur ”svårt” du haft det i livet. Jag upplever ibland – kanske för att jag själv spelar på hela grejen med bloggandet och Frisk & Fri:andet? – att människor jag möter känner sig tvungna att berätta om något hemskt just de gått igenom. Många slänger till med ”jag har minsann också haft problem med maten/vikten” lite så där bara för att. Som om jag på förhand förringat dem eller deras liv, i jämförelse med mitt eget.

Om någon upplevt det så vill jag härmed be om ursäkt.

Ja, sjukdomen har lärt mig saker, har förändrat mig. Men hade jag varit frisk alla de där åren hade jag lärt mig andra saker, förändrats på andra sätt. Kanske till och med till det bättre..?

What if…?-spelet är lika omöjligt som onödigt. Jag hoppas att jag kan vara den bästa versionen av mig – men ingen behöver kalla min personlighet för ”the most beautiful”.

Dela inlägget:

8 Comments

  1. Lorena

    Håller med. Förlåt världen för alla gånger jag säkerligen gjort mig skyldig till dylikt. En kan ju faktiskt agera förebild utan att spela på lidandet. Det tycker jag är en bra grej, insikter kommer ofta ur kriser men också av kreativitet, tankefrihet, experimentlusta och nyfikenhet.

  2. Ja men precis! Blir också väldigt trött på det här att vissa, efter en blivit frisk och fri, ska hålla på att hylla sjukdomen på något sätt och säga att det var bara tack vare den hen har blivit så insiktsfull, lärt sig så mycket om sig själv osv. Visst lär man sig säkert jättemycket – jag vet själv att jag har sett mängder av saker hos mig själv under ett år i DBT och under alla åren då jag har varit medveten om att jag har haft problem -, men som du säger, vem vet vad man hade lärt sig om man aldrig blivit sjuk? Jag uppfattar i alla fall vissa av de där budskapen som att sjukdomen är något positivt bara man väl blir frisk och får nya insikter. Man vill väl hellre vara frisk hela tiden än att behöva ta en sväng i den där gropen för att bli lite visare..?
    Jättebra skrivet av dig i alla fall! Håller med varenda bokstav!

  3. Pingback: Time under tension - om press och personlig styrka | Liselotte Howard

  4. Åsa Jansdotter

    Så sant Liselotte, det blir lite en förlängning av den berömda offerkoftan på ett sätt… ”det är faktiskt synd om mig för jag har haft det jobbigt och nu kan jag utnyttja det lite i efterhand” samtidigt som man på ett annat sätt också gör en grej av att det skulle finnas något bra/nästan ett självändamål i det dåliga måendet, lite ”glamorisering” eller vad man skulle kunna kalla det. Har inte tänkt på det förut, tack för tankeställaren!

  5. Pingback: Bryce Dallas Howard om depressioner och dieter | Liselotte Howard

  6. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

  7. Pingback: Om Att Inte ”räcka Till” | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *