Time under tension – om press och personlig styrka

När en tränar ska en gärna tänka på ”time under tension” – alltså den tid muskeln aktivt är i anspänning. Muskler blir liksom starkare av den där tiden.

Men jag har funderat på om samma sak gäller för annan styrka. Den där inre. Det är ju populärt att översätta sånt som gäller fysiskt aktivitet till psykisk: What dosen´t kill you makes you stronger o.s.v. (vilket jag i och för sig tycker är rätt idiotiskt när det gäller fysisk styrka också, men men…) Men blir vi verkligen bättre – och starkare – människor av att ha det svårt? Av att leva under press, stress eller anspänning?

Häromdagen konstaterade jag att det inte var så. Samtidigt ser vi hela tiden människors fantastiska förmåga att ”bounce back”: att anpassa sig, att växa, att gå vidare. Sandras krönika, om sin uppväxt med sexuella övergrepp och självmordsförsök, är bara ett – för mig nästan ofattbart, exempel.

Jag har inte varit med om något i närheten av Sandras, eller många andras, hemskheter. Men jag har levt under anspänning väldigt många gånger, och långa tider. Jag är inte bättre än någon annan på grund av det, men visst – även för mig har det bevisat att hoppet är det sista som överger en människa. Och bara den vetskapen, insikten att det alltid går, på något sätt, att både överleva och leva, hjälper när det är som mest pressat. Förra helgen skrattade jag och mina flickor högt tillsammans, gång på gång, trots lång time under tension*. Jag lyssnade på deras klingande röster, kände mig själv brista ut i stora leenden, och kände, som Sandra skriver: ännu finns det hopp.

Vi klarar mer än vi tror – både fysisk och psykisk ansträngning. Men mest för att vi måste. Att medvetet utsätta sig för anspänning i tron att det stärker… nej – den attityden lämnar jag till BodyPump-passen.
(Och du: att det gör ont betyder inte att det fungerar, inte ens under fysisk träning!)

heart-214014_1280

 

*Ja, alltså jag vet att jag bara antyder massa saker hela tiden. Men ni som hängt med både här och på Insta – och vet att både jag och tjejerna mår bra – kan säkert gissa att det är min man det handlar om. Han är sjuk, helt enkelt. Och just nu bor han inte med oss på grund av det. Punkt.

Dela inlägget:

5 Comments

  1. Lorena

    Kanske är det som med styrketräning att T u t är bra för att skapa hög (metabol/mental) stress och anspänning men det leder ej till miximal styrka.

    För maximal styrka är det korta maxtunga ansträngningar som gäller. (Korta stressperioder är ju bra för oss väl)

    För uthållighet ett konstant lätt tryck. (Bodypump för hjärnan, ett ständigt lite för monotont livspussel i rörelse)

    Kanske stämmer bättre än vad en tror? Lite lekfullt analogt sådär.
    Jag bara flummar :p

  2. Pingback: Tacksamhetstisdag: Underbara, utvecklande ungar | Liselotte Howard

  3. Pingback: Att vara ensam förälder (Om vad jag saknar mest) | Liselotte Howard

  4. Pingback: Tacksamhetstisdag: Att inge hopp | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *