Tacksamhetstisdag: Underbara, utvecklande ungar

Jag brukar försöka låta bli att falla in i det där mamma-malandet som bara går ut på att hylla sina fantastiska barn. Dels är det rätt ointressant för den som inte är förälder till samma barn, och dels kan jag tycka att det låter överlägset inför den som inte har några barn (men som ju faktiskt kan ha det fantastiskt ändå….)

Men nu måste jag. Vi har alltså varit ensamma, vi tre, en del på sistone. Och ja, tre tjejer i samma lägenhet leder onekligen till en del… mindre angenäma stunder, av skrik och bråk och tjurighet. Men samtidigt – ja, jag vet att det är en klyscha och att jag visst skulle göra det, på något sätt – Jag skulle inte klara mig utan dem!

Dessutom är de så jäkla coola ibland – riktiga förebilder för mig och min egen personlighet. Som det här:

  1.  Liten har på sätt och vis samma dos envishet som jag. Men där jag mest låtit den leda mig in i jobbiga hörn och långsinta lägen så ser hon till att utnyttja den till fullo; hon bestämmer sig liksom för att vara envis med saker som leder någonstans. Oftast handlar det om något hon vill lära sig. Som yngst i familjen och född sent på året har hon alltid folk före sig i utvecklingen. Men då bestämmer hon sig ofta för att komma ikapp – och tränar tills hon faktiskt är det. Första gången jag tänkte på det var när hon fick för sig att hon lära sig vissla; i veckor gick hon och formade läpparna och blåste både hit och dit… Tills hon kunde vissla hela melodier högre än jag själv. Senast kom hon på att det kunde vara kul att läsa. Så hon satte sig med en bokstavs-app och ljudade dag efter dag. Nu sätter hon ihop ord var hon än stöter på dem. Helt utan att jag tagit initiativ eller försökt pusha.För mig, som alltid bangat när något känts tungt, svårt eller som något jag riskerar att misslyckas med, är det här beteendet så jäkla fascinerande. Och inspirerande. Tack tjejen!
  2. Stor har också fått med sig flera av de egenskaper jag kanske inte alltid gillat med mig själv – både fysisk och psykiskt. Hon är rätt blyg och gillar inte att synas eller vara sämre än andra, samtidigt som hon inte riktigt har Litens ”jaja, då får jag väl lära mig då”-attityd (eftersom det där med misslyckanden är en svag punkt för henne också). Dessutom har hon samma intressen som jag hade som barn – vilka alla innefattar intensivt stillasittande (framför dator eller böcker). Nu har detta börjat bli jobbigt då hon inser att hon har sämre kondition än många jämnåriga – vilket leder till både ”misslyckanden” och att hon i skolsituationer märker ut sig/syns. Häromdagen var det dags för min barndoms värsta mardröm (på riktigt: det var alltid en ren plåga) – en friluftsdag. Hon mådde riktigt kasst, och jag kände varje ångestfylld sekund av hennes upplevelse, som om det var igår. Till slut stod jag inte ut längre: jag sa att jag kunde sjukanmäla henne den aktuella dagen (Veckans värsta mamma enligt både Skol- och Uppfostrans-guden? Check!)… Då torkar ungen tårarna och säger tack, men nej tack (eller – det var inte särskilt många ”tack” inblandade faktiskt). Sen gick hon och hade det jobbigt, men kom över det snabbare än vad mitt 11-åriga jag kunnat säga ”Men jag har nog lite feber”… Och sen bad hon mig att vi ska börja jogga ihop i sommar, eftersom hon vill få lite bättre flås inför höstens skolgympa…*Hon har alltså samma jobbiga känslor som jag inför mycket… men hanterar dem, helt på egen hand och tusen gånger bättre än jag någonsin gjort (och då har jag 21 år längre på nacken). Jag vet att jag inte borde ta åt mig, men ordet ”stolt” dyker onekligen upp här!

Mammor förväntas nog främst lära sin barn saker, och påverka deras personlighet i så bra riktning de bara kan… Men mammor lär sig faktiskt minst lika mycket (och utvecklas förhoppningsvis i en bra riktning av det) av sina barn. Mamma-barn-grejen föresten… Jag snackar ju faktiskt om härliga människor, som jag dessutom har förmånen att få bo tillsammans med och leva i alla fall en del av mitt liv med. Tack för det!

Alltid några steg före mamma
Alltid några steg före mamma

*Vi testade en gång. Nu vill jag lägga ner för hon var snabbare än jag…. Mvh den barnsliga som inte fixar att vara dålig/sämre/misslyckas 😉

Dela inlägget:

5 Comments

  1. Så fint skrivet! De är häftiga, dina tjejer. Jag har inte reflekterat lika djupt som du, men tänkt på att N är väääääääldigt lik mig och på samma sätt som du känner jag hennes känslor som om det vore igår det gällde för mig. Men jag tror skillnaden är att hon har en mamma som är villig att förstå, som är kapabel att guida henne genom det och inte lämnar henne ensam med alla känslor och tankar. Är säker på att det är du som påverkar dina barn också 🙂

    1. Tack för en lika fin kommentar! 🙂

      Min egen mamma kunde nog också guida – den där envisheten stod dock i vägen för att jag skulle titta dit hon pekade… 😉
      Sedan finns ju både hon – och alla andra närstående – faktiskt där och också påverkar mina barn; coolt det där hur varje nätverk skapar cirklar som utvecklar oss alla. Själv är jag nog mer öppen för att påverkas numera – och just barnen är den mest lättillgängliga inspirationskällan!

  2. Lorena

    Tycker det är helt okej att bigga up kidsen! Vi kids som aldrig blivit pratade om av våra föräldrar hade i regel uppskattat det 🙂

    Fint att ni håller ihop!

  3. Pingback: Lev upp till förväntningarna = Må dåligt! (?) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *