Att vara ensam förälder (Om vad jag saknar mest)

Idag har jag varit ensam med barnen i två veckor. Förmodligen inget rekord i min bok, men eftersom dessa två veckorna bara är kulmen på en lång, lång tid då min man kunnat delta mindre och mindre hemma börjar jag faktiskt på riktigt förstå hur det känns. Det där med att vara ensam förälder. Jag börjar samtidigt förstå hur mycket vi som är två om att uppfostra och vårda nya liv får gratis, hur många fördelar som finns. Man saknar inte kon, o.s.v. Och det jag saknar mest är:

  • Att med bara en blick kunna utbyta en miljon samstämmiga känslor inför något barnet gör eller säger
  • Att behöva bryta samma blick för att inte brista ut i skratt över något barnet gjort eller sagt
  • Att söka stöd i sin uppfostrande argumentation med barnet – ibland oavsett vad den andra själv skulle valt att argumentera för, men bara för att visa att vi är ett team
  • Att raljera över andras ”dåliga” föräldraskap; vissa saker säger en, av anständighet och ren medmänsklighet, inte högt till någon annan än den en faktiskt delar samma uppgift med. (Eller någon som inte har samma humor…)
  • Att kunna bryta en argumentation när en når vägs ände/blir för upprörd/inser att en inte kommer någonstans/bara vill skrika och stampa i golvet som en barnunge… och låta den andra föräldern gå in i situationen istället
  • Att vara den som går in i situationen istället när en ser att partnern behöver bytas ut
  • Att gråta ut över vilken dålig förälder en är, inför någon som ändå valt att dela uppgiften med dig – och därmed har ett självintresse att försvara och stötta
  • Att kunna berätta allt som hänt vid förskolehämtning/föräldramötet/utvecklingssamtalet för någon som faktiskt bryr sig
  • Att få rapport om allt som hänt vid förskolehämtning/föräldramötet/utvecklingssamtalet och vara glad att en själv slapp
  • Att dela sin oro, sin kärlek, sin ilska och sina tankar om barnen – med den enda som faktiskt har potential att känna precis samma sak

Och det är alltså den känslomässiga delen. Jag saknar – patetiskt och oklädsamt nog – den praktiska nästan lika mycket. Jag är inte bra på att fixa saker ensam. Jag är inte bra på att vara den som både hämtar, lämnar, organiserar, lagar mat, städar…. Speciellt inte samtidigt som hela den känslomässiga och deltagande delen ligger på mig. Jag tyckte liksom man tömde den där diskmaskinen och hängde den där tvätten 100 gånger om dagen förut också… Helt plötsligt blev det 200. (Och jag är verkligen kass på/tycker det är urbota tråkigt att laga mat. Kan barn växa upp på en burk keso och lite frukt? Snälla säg att de kan det!)

Samtidigt blir det onekligen lättare för varje dag. Det där med press och anpassning; en klarar så mycket som en måste. Inte alltid särskilt bra (den där stampa-i-golvet-ungen; been there done that!), men det går.

Det var enklare att vara två vuxna på ett barn än en vuxen på två barn… *

Ingen kan filma när vi åker till Kolmården. Och så kan vi inte åka till Kolmården, eftersom jag inte har körkort och familjerbjudandena gäller 2 vuxna + 2 barn.
Ingen kan filma när vi åker till Kolmården. (Och så kan vi inte åka till Kolmården, eftersom jag inte har körkort och familjerbjudanden gäller 2 vuxna + 2 barn…) #tbt

 

*Liten, det betyder INTE  att jag längtar tillbaka till tiden innan dig. Aldrig.

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Lorena

    Fan, låter skittufft!

    För övrigt klarar barn rätt så mycket icke-optimala förhållanden om det är nödvändigt. Har hört värre än keso och frukt BELIVE ME. Det finns barn som levt på sprit och fimpcigg i flera år och blivit folk ändå liksom.

    Kram! <3

  2. Var inte meningen med ett ”tyck synd om mig”-inlägg (fast det blir ju så ibland… 😉 ) – tänk att det finns massor av föräldrar där ute som ALLTID haft denna verklighet… All cred till dem!

    Och all kärlek till er som bryr sig även när jag är självömkande <3 🙂

    p.s. Vi har inte nåt fimparna än... (Inte ens ciggaretterna, faktiskt) d.s.

  3. Pingback: Att inte göra sig sårbar gör en sårbar | Liselotte Howard

  4. Pingback: Jäkla jämställdhet | Liselotte Howard

  5. Pingback: Overklighetskänslan (Mamma? Jag?) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *