Bryce Dallas Howard om depressioner och dieter

Hon har gröna ögon, rödtonat hår och heter Howard i efternamn. Hon är 30+ och mamma till två barn, som hon fått med 5 års mellanrum. Dessutom gillar hon Michael Crichtons dinosaurievärldar… Jag och skådisen Bryce Dallas Howard ha en del gemensamt! (På sista punkten skiljer sig det här med ”älskade böckerna som tonåring” från ”får massa miljoner för att spela i en av filmerna” en aning, men…).Bryce Dallas Howard

I ett reportage jag läste om henne (Damernas Värld 8/2015) framgår också att hon, precis som jag, hade rätt tufft som nybliven mamma. Jag hade en ätstörning – i hennes fall rörde det sig om en förlossningdepression. När hon talar om sina besvär skulle det kunna vara mina egna ord:

Jag upplevde att det finns väldigt mycket skamkänslor runt känslomässig och mental obalans. Det är lätt att ta på sig skulden, och svårt att förklara varför man bryter ihop. /…/ Jag skämdes och låtsades som om allvar bra, fast jag egentligen höll på att drunkna.

Precis som jag höll alltså Bryce tyst och kämpade på. Till skillnad från mig var hon dock tvungen att göra det inför medias strålkastare; i reportaget erkänner hon hur förljuget det kändes att sitta och prisa moderskapet i tidningsintervjuer och på promotionturer, samtidigt som hon mådde fruktansvärt.

Mitt problem som nybliven mamma var ju att kilona rasade – för Bryce blev det i stället så att graviditeten innebar en ganska stor viktuppgång (fullt naturligt och friskare än motsatsen!), som hon sedan inte lyckades trolla bort på sedvanligt Hollywood-manér. Inte heller särskilt enkelt, i de där strålkastarna:

Medierna skapar så mycket press på kvinnor om hur de ska se ut och uppföra sig. Jag kan inte göra något åt det, men jag insåg att det är mitt eget ansvar att bevaka vad jag konsumerar och vad jag tar till mig.

Och här kommer vi in på diet-delen, för Bryce säger:

Jag vägrar att banta, men jag har en väldigt strikt diet när det gäller medier.

Både Johanna och Johanna har skrivit om den här grejen, mediadieten och valet av vad vi läser och ser. Något som fler förmodligen borde fundera över och applicera på sin egen konsumtion – för att må bättre, i sig själva och i livet.

Själv är jag faktiskt inte lika strikt, varken som Bryce eller som min kollegor. Min ingång är att jag fixar att läsa det mesta, så länge jag alltid är medveten om hur jag påverkas, varför jag påverkas – och vad som egentligen står/visas i media. (Mitt favvoämne källkritik, med andra ord.) Dessutom har ni säkert märkt att jag ibland tycker om att bli upprörd – och där fungerar både skvallerblaskor och ”hälso”-tidningar alldeles utmärkt. 🙂 Visst, en viss del av löjlig FOMO ingår säkert, men jag känner också att jag – som faktiskt inte upplever att jag mår dåligt av min mediakonsumtion – har ett visst ansvar att hålla koll på vad faktiskt prånglas ut till allmänheten; till mina barn, till de jag hjälper via Frisk & Fri, till dem som till slut hittar till Livskick. Know your enemy, liksom. För även om vi kan rekommendera allt och alla att inte bry sig om vissa tidningar, vissa tv-program, vissa kändisar.. så kan vi inte införa censur. Och även om jag kan kontrollera t.ex. mina döttrars val av surf-stigar och musik-lyssning, kan jag aldrig vara med dem alltid, eller stänga ute världen från dem. De kommer att se, höra och läsa massor av destruktivt skitsnack… Och då känns det bra att kunna ligga steget före med konstruktiv källkritik.
Jag tänker dock inte verka överlägsen: Jag vet att jag har fördelar gentemot många som väljer den striktare dieten: dels är jag numera frisk och fri sen rätt länge, dels är jag uppväxt i en djupt satirisk generation som oftast ser humor i skitsnack – och dels behöver jag inte gå på röda mattan och bli bedömd, varken för det ena eller det andra….

Jag tycker det är skönt att kändisar, även de som egentligen pratar med media med anledning av nya blockbusters, går ut och pratar om sånt här. Bryce verkar dessutom göra det utan att vara ute efter den där ”jag har lidit, därför är jag en bättre människa”-grejen; hon erkänner att hon gjorde fel, att hon inte sökte hjälp, att hon fortfarande måste kämpa med vissa saker. Sådär som det faktiskt är för de flesta av oss, som någon gång hamnat i obalans.
(Antingen om det betyder att vi måste läsa lite mindre tidningar, följa lite fler söta kattbilder på Instagram, eller konsumera extra mycket av allt bara för att kunna bli sur 😉 )

p.s. För övrigt har jag gått och varit lite irriterad på att jag inte kan få se Bryce på bioduken, eftersom Jurassic World har 11-årsgräns och jag har en 5,5-åring hemma. Jag luftade den irritation för barnen och förklarade för Liten att ”Nej, alltså, du får inte se den för det är typ dinosaurier som jagar människor i den”. Hon brast ut i gapskratt – och kommer förmodligen aldrig ta sin mor på allvar mer… d.s.

Dela inlägget:

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *