30 dagar i juni – en träningsbloggsutmaning

uppochhoppaNej, jag vet: jag har ingen träningsblogg. Jag vill inte ha en träningsblogg och jag skulle vara ganska kass på att skriva en träningsblogg. Men jag gillar listor. Och ibland gillar jag ”utmaningar”. Som t.ex. när Upp och Hoppa utmanade utseendekommentarer. Så när Sofia fixade ovan utmaning kände jag ändå att jag ville haka på! Eftersom jag inte är någon varje-dag-bloggare (och faktiskt inte skulle vilja tjata träning varje dag) blir det en lista, så här när juni passerat.

1) En introduktion till min (träningsblogg): Den f.d. ätstörda* tjejen som numera stör sig på lite allt möjligt, samtidigt som hon försöker väcka insikt hos den som råkar titta förbi (även om personen i fråga också riskerar att mötas av något totalt osammanhängande eller mammalivs-myopiskt).

2) Mitt första träningsminne: Var alldeles säkert negativt. Jag var ett klumpigt barn med dålig kondition – och sådana passar tyvärr inte särskilt bra in i skolidrottsmallen. Jag led för det mesta – och utvecklades därmed inte heller. Länge hängde skolgympan kvar som ett ok över hela min inställning till fysisk aktivitet. (Synd: eftersom det är bra mycket jobbigare att öva upp kondition som tjurig 13-åring än som nyfiken barnunge…)

3) Träning när jag är 65: Ja tack! Mormor, 72,  kör fortfarande ihärdigt sina stavpromenader (utöver det faktum att hon aldrig kan sitta still och typ utför tungt kroppsarbete så ofta hon tycker något behöver fixas hemma eller i sommarstugan). Jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina träningspass, men inser såklart att det handlar om hur hel kroppen kommer hålla sig framöver.

4) En träningsform jag inte förstår: Alltså, jag är ju inte dum – rent intellektuellt eller logiskt kan jag nog förstå de flesta träningsformer. Men själv har jag aldrig kunnat tvinga mig till tråkig träning – träning bara för att träna. Jag behöver mina pass, min höga musik, mina skrikande instruktörer. Jag har också – lite mer ovanligt för någon som ofta går till gymmet kanske – svårt för målstyrd träning, där man jagar resultat av olika slag. Jag mår bra av att träna och tycker ofta timmarna i salen är veckans höjdpunkter… Men jag kan verkligen inte förmå mig att sträva ”vidare” eller sätta upp någon särskild utvecklingsplan (Enligt definitionen kan jag därför inte kalla det jag gör för att träna – jag ”motionerar” men ”Jag ska gå och motionera nu!” låter ju rätt töntigt liksom… 😉 )

5) Mitt stoltaste ögonblick: De säger ju att en förlossning är som ett marathon… Det var inte mina, men det är liksom svårt att vara mer stolt över någon annan ”prestation”.

6) Favoritcitat eller motto: På grund av min roll som mentor i Frisk & Fri, där jag möter alldeles för många tjejer som mår dåligt relaterat till träning, fullkomligt h-a-t-a-r jag citat som ”What doesn’t kill you makes you stronger!” och ”Man ångrar aldrig ett utfört träningspass!” (för de jag möter har brytit ner all form av styrka och ångrar en hel del, destruktiva, träningspass….) En favorit från passinstruktörer – som faktiskt går att tillämpa även i vanliga livet – är ”Kom ihåg att andas!” och ”Sänk axlarna!”.

7) Alltid i min träningsväska: Då jag bor 3 minuter från gymmet har jag ingen väska. Jag tar flaskan under armen, skorna i en handen och barnet i den andra. Det som alltid är (eller ska vara) med är gymkortet – simple as that!

8) En framtidsdröm: En gång i tiden ville jag bli instruktör själv – tänk att få jobba med det man ändå vill ägna fritiden åt! Jag gick faktiskt till och med en utbildning till gympaledare. (Tyvärr slutade jag samtidigt att äta, så det blev inte så mycket med det…) Nu har jag landat i att jag älskar att vara med i salen, men inte vill stå längst fram. Ganska skönt att nå den insikten och bestämma sig för att ”bara” vara deltagare!** Däremot drömmer jag om den dagen mina döttrar passerar ålderssträcket för att få följa med mig på passen! (Ja, de ska såklart få välja själva… Men vi sa ju ”dröm”!)

9) Träningskläder jag minns: Jag antar vi är ute efter någon slags ”skämskudde” här… Och visst, de först 10 åren av mitt tränande liv såg jag nog förskräcklig ut: min kropp har liksom aldrig passat träningsplagg, samtidigt som jag inte tyckte det var värt att lägga pengar på saker ”man bara tränar i” (och det gällde även på den tiden jag tränade dagligen och gick hemma i samma kläder fram till passet…). Men om jag ska minnas ett specifikt plagg var det det första lite tightare linne, i riktigt träningsmaterial jag köpte. Jag vågade aldrig använda det – tills jag blev gravid och det bara var gulligt med mage under tight tyg. Jag töjde ut det där linnet i 9 månader och minns fortfarande den exakta blå nyansen…

10) Ett brev till min gympalärare: Synd att du var så osympatisk, kategorisk och tråkig! Jag kunde ju faktiskt också hitta träningsglädje, trots att jag inte var en fotbollstjej eller löparkropps-kille. På grund av dig tog det bara lite längre tid…

11) Min bästa träningskompis: Liten! Hon får visserligen inte följa med i salen än, men har den senaste tiden troget hängt med varje gång jag går till gymmet. Dels för att hon inte klarar sig ensam hemma (och storasyster betackar sig ansvaret) och dels för att hon tycker det är kul i lekrummet. Promenaden fram och tillbaka är också vår egen lilla stund, där vi kan prata om dagen som gått eller något vi ska göra.

12) Det här vill jag träna i sommar: Jag älskar att vara ute i solen… men 1) Vi bor i Sverige 2) Den där timmen inomhus blir ett alldeles perfekt avbrott om det nu skulle råka vara en solig dag. 3) Se punkt 4 – jag förstår mig inte på annat än passträning på gym.

13) Favoritmusik: Nu måste vi klargöra en grej; favoritmusik att lyssna på och favortimusik att träna till är INTE samma sak. När jag tränar har jag samma musiksmak som min 11-åring; enkelt, poppigt, taktfast… (eller lika enkelt och taktfast men hård och rockigt). Jag säger alltid att jag inte har någon koll på populärmusik (eftersom all favoritmusik att lyssna till gjordes innan 1999, om vi ska generalisera) – men sen visar det sig alltid att jag hört varenda radiodänga. Les Mills-folket på Nya Zeeland är snabba på att plocka upp sånt, tydligen. Något träningspassen lärt mig är i alla fall att all olik slags musik kan fungera bra – bara i olika ansträngningsgrad/humör/rörelseintensitet.

14) Hälsohets: Ja, jag tillhör ju dem som tror att sådan finns. (Konstig sak att ha blivit ”finns det/finns det inte?” för övrigt – om så lite som en person upplever sig hälsohetsad finns den väl…?) Läs resterande inlägg på bloggen så får du se!

15) Mina löparskor: Ja, jag har faktiskt sådana numera! De här. De är jättesköna. Och inte direkt insprungna, om vi säger så…

16) Drömträning: Best of Les Mills ca 2000- idag (den tid jag kört koncepten). Med Best of Favoritinstruktörer i varje gren. (Detta kommer bli ett långt pass, med många ledare!)

17) Favoritinspiratör: Jag är verkligen kass på att inspireras! (eftersom jag har ett osympatiskt karaktärsdrag som säger att jag själv vet bäst – och det kanske jag gör när det gäller min egen träning…? ) Men bortsett från det är det nog instruktörerna på mitt ”hemmagym” som agerar mest inspo-spridande – inte för något långsiktigt mål, men under varje enskilt pass. Och det är det som räknas för mig!

18) Sport på tv: Nej tack.

19) Hur min träning förändrar mig: Oj. Jag har ju kört i samma spår sedan jag var typ 16, så det är lite svårt att se någon specifik förändring… Det jag förändrat på sistone är dock det där omtalade ”pannbenet” – jag har helt enkelt blivit bättre på att inte fega ur eller ge upp så fort det blir tungt eller tråkigt, utan ta mig ut på andra sidan där det känns lätt och kul igen. (Fortfarande under samma sorts pass och så, men ändå: stort steg för mig som startade som hon som började med de mest variationsrika dansklasserna, med minsta svettnivå)

20) En träningsform jag älskar: Det var som sagt dansaerobic och liknande, men knän och benhinnor började säga ifrån. Så här i efterhand var det tur i oturen, för det gjorde att jag hittade spinningen. Just nu är det nog min största kärlek faktiskt. Men BodyCombaten kommer på god andraplats!

21) Efter träning: Promenad hem – Dusch – Myskläder – Mat. Alltid den ordningen. Jag är inte särskilt hungrig direkt efter ett pass, så det får gärna gå en stund (jag vet att detta inte är ”optimalt” ur näringsförsörjningssynpunkt – men det här med ”optimalt” gäller alltså sällan för mig när det kommer till träning).

22) Ett intervallpass: Ja, det är mina instruktörer bra på. Själv skulle jag a-l-d-r-i-g kunna bestämma mig för att pressa olika hårt på egen hand. Men att det är bra med intervaller vet och känner jag såklart!

23) Saker som ger mig energi: Om vi bortser från basics som mat och sömn är det musiken och skriken – både dem från instruktörerna och de från andra deltagare. Det kan vara stor skillnad på energinivån i en träningssal – alldeles oavsett hur jag själv kände innan jag klev in – och det är alltid lika häftigt när den hamnar på topp!

24) Träningsmagi: Jag har aldrig nått någon s.k. ”runners high”, men det är klart att man ibland känner hur alla de där feelgood-hormonerna bara skjuter i höjden, så att man inte kan låta bli att le. Det – tillsammans med de där energitopparna jag beskrev ovan – känns som ren magi ibland!

25) Sporter jag utövat: Nej. Helt enkelt.

26) Utomlandsträning: Jag har aldrig varit någon joggare – förutom i Australien. Det är fullkomligt fantastiskt att svettas i riktigt hög värme. (Och når temperaturen över 45 grader känns faktiskt en helt vanlig promenad  som ett träningspass… I love it!)

27) Om tio år: Vill jag fortfarande bo 3 minuter från gymmet, träna mina pass, för mina instruktörer. (Det där med förändring är inte min grej, som sagt.) Någon slags stamkundsrabatt vore då trevligt, samt att barnen hängde på (om tio år är de typ vuxna!!!) Nu fick jag åldersnoja, är vi färdiga här…?

28) Därför skriver jag: Varför finns jag…? Nä, jag ska inte bli filosofisk eller ”jag har alltid uttryckt mig via språket, jag älskar ord”:ig. Men jag tycker det är kul att skriva. Och jag hoppas att någon tycker det är kul att läsa.

29) Ett mål jag missat: Kan man missa mål man aldrig satt…? Okej, inte filosofisk var det… Ja, alltså jag hade gärna velat kunna säga att jag kört passträning sedan jag var 15 tills idag. Men den där ätstörningen kom ju i vägen, så det blev några års uppehåll. Det känns ju onekligen som en miss!

30) Länkkärlek: Livskick.nu (eller sök på ”länkkärlek” på bloggen!)

träningsbloggare
På väg till gymmet (eller inte; svårt att veta eftersom jag alltid har träningskläder på…)

*Nej, man kallar inte personer som drabbats av en ätstörning för ”störda”. Däremot får jag kalla mig själv vad jag vill!
**Fast igår satt jag faktiskt på första raden och fick lite obekvämt (men kul!) nog vara med och gasta en aning, eftersom annars så pushande instruktörs-Jenny helt tappat rösten och bara kunde gestikulera cykelpassets upplägg 🙂

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Vad roligt att läsa! Önskar att jag kunde se på träning som du gör – både i teorin och praktiken. Men någon dag hoppas jag att jag kan hitta någon form av träningsglädje utan tvång och ångest. Balanserad träning. Det skulle vara en dröm!

  2. Åsa Jansdotter

    Så kul att läsa! Träningsinställning med värme och kärlek och humor! Tack! Blir riktigt sugen på att göra min egen lista bara för min egen skull 🙂

  3. Kul att ni orkar läsa! 🙂

    Sofia – jag inser faktiskt allt mer hur priviligerad jag är som inte kopplat något tvång eller dåligt mående till just träningen; är faktiskt inte säker på hur bra jag kunnat hantera det då… Däremot är jag säker på att det GÅR att hitta balans, även för den som fått kämpa <3

  4. Vi älskar att läsa! Mer välskrivna och fyndiga inlägg får man leta efter! Jag gillar när instruktörerna påminner om att le också, kommer alltid på mig själv med att knipa ihop ansiktet och det kan ju inte vara så kul att se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *