Gilla vad man ser eller gilla vad man får? Om kärlek och skönhet

Det här med kärlek och utseende, föresten… Vad svårt det är att förhålla sig till ibland! För yttre attribut spelar ju in, på ett eller annat sätt, i fler fall än i form av Hollywood-trender. Ni vet; attraktion, att gilla vad man ser, att tycka någon är snygg… För många börjar ju faktiskt en kärleksrelation så, utan att för den sakens skull vara på något sätt ytlig, i alla fall inte i längden. Å andra sidan missar säkert många den där personen som skulle gjort dem happily ever after på grund av att den ögonblickliga attraktionen saknas.

Jag och döttrarna har fördrivit en rad sommarkvällar med att se programmet Gift vid första ögonkastet (USA) efter att hela familjen fastnade för den svenska varianten tidigare i år; skämskudde-tv all the way, men också starten på många intressanta diskussioner om kärlek och relationer mellan oss i åldrarna 5 till 32 (och jag och mannen framstod plötsligt som rätt goda förebilder 🙂 ). I första avsnittet, när två absoluta främlingar ses vid altaret freakar en av tjejerna ut totalt. Och det är smärtsamt uppenbart för alla på plats, och alla i soffan, att anledningen är den, av ”experter” utvalde, maken inte lever upp till hennes bild av en snygg man. Det är helt enkelt övertydligt att damen i fråga tycker killen är ful, och bryter ihop.

För mig är den där grejen lite svår att förstå. (Obvs. kan det överhuvudtaget vara svårt att förstå någon som gifter sig med en främling i tv, men det var inte min tänkta tråd här 😉 ) För jag har aldrig fallit direkt för någon, oavsett. Jag har inte tänkt ”Oj, vad snygg han är”, för att senare känna ”Oj, vad kär jag är”. Och här kommer det där med ”svårt att förhålla sig till” – för när jag erkänner sådana saker utropar min man alltid (på riktigt: 20-30 gånger minst) sårat: ”Du tyckte alltså jag var ful!”. Fast det gjorde jag ju inte. Jag tyckte bara inget alls, för jag såg honom inte som en potentiell kärlekspartner. Däremot blev han ganska snabbt min vän, och efter ett tag började känslorna djupna… och då var han så klart vackrast i världen – men jag tänkte fortfarande inte på hans utseende. Objektivt, både då och idag, kan jag såklart se att han har ett fördelaktigt yttre, men det är inget jag reflekterar över. Kanske för att jag är bortskämd – men mest för att det faktiskt inte spelar någon roll.

Människor du känner väl, människor du älskar… är det inte svårt att se dem för deras yttre? Eller är det bara jag…? 

Jag såg i alla fall en som inte skulle hålla med, nyligen: jag läste en intervju med den brittiska tv-personligheten Davina McCall (Woman&Home, july-15) där hon förklarar hur hon och hennes man får sitt äktenskap att hålla:

The reason our relationship works is that we still find each other attractive. Mattew really looks after himself, which I really appreciate because he looks hot and I fancy him.

Alltså… Hm, hur säger jag det här? Men… Är inte detta rätt… idiotiskt?
Okej, att ”look after yourself” kan ju, med lite god vilja, ses som något positivt – att personen inte ger upp om både sitt inre och yttre och struntar i finesser i livet bara för att hen redan är gift kan såklart vara något att uppskatta. Men ärligt talat tycker jag nog det är rätt idiotiskt i sig att förändra sin syn på hur väl man ska ta hand om sig själv beroende på var man är på förhållandeskalan… Och att säga att relationer fungerar för att någon är ”hot”? Vad gör Davina den dagen hennes man får en långdragen sjukdom och inte kan hålla sig fit och välansad och allt sånt hon verkar antyda avgör kärleken? Eller om han råkar tappa håret, som hon gillar? Eller om… Jag ni förstår var jag vill komma:

Jag kan köpa att utseendet spelar roll för vem du väljer – men inte att det ska spela roll för vem du fortsätter välja, dag efter dag, livet ut. För så funkar relationer nämligen; du måste välja, och välja om och om igen. Inte alltid för att det är det lättaste – eller snyggaste – valet. Utan för att det är det bästa. Det av kärlek.

liselotte
Tjejen han valde till flickvän 2001, tjejen han valde (nåja) att skaffa barn tillsammans med 2004, tjejen han valde att fria till 2014 – och tjejen han inte ens sett idag (kanske lika bra med tanke på hårfärgen…?), men fortfarande väljer.
Dela inlägget:

4 Comments

  1. Tänkvärd text!
    Har aldrig haft någon kärleksrelation så det kan jag inte relatera till men det är absolut svårt att se de man älskar för deras yttre. Jag tänker helt ärligt inte så mycket på det. Visst märker jag om någon har en ny tröja eller har klippt håret, men i övrigt uppmärksammas inte riktigt det där för mig. Det är ju de som personer som jag älskar, deras sätt att vara.

    1. Min man ser faktiskt inte om jag klippt håret heller! …men det beror nog ärligt talat inte bara på att han valt mig på grund av kärlek och inte utseende 😉
      För annars känner jag ju som du – jag ser folks utseende, men lägger inte märke till det på någon djupare nivå om det är personer jag redan bryr mig om (och det gäller ju i alla relationer – inte bara kärleksvarianten)

  2. Lorena

    Så väldigt bra text om en viktig grej, partnerval i dessa ytlighetens dagar.

    Sen finns det ju delar av fysisk attraktion som inte är riktigt utseende men som ändå är fysiskt, en fin röst, en blick som säger ”något extra”, kroppspråk och dylikt. Det spelar in och vi kommer inte ifrån det, men efter hand måste det ju vara andra parametrar som överväger.

    Annars bör en kanske se över sina värderingar.

  3. Åsa Jansdotter

    Jag tror att utseendet absolut har haft betydelse för mig när jag och min kärlek fann varandra, hade inte de där glittrande ögonen fångat min uppmärksamhet så kanske jag inte hade blivit så intresserad just då och kanske hade ögonblicket som ledde till flera gått mig förbi, jag vet inte… men med detta sagt så tänkte jag i övrigt inte mycket på utseendet och det var ju inte det som gjorde att jag blev kär. Men just ögon brukar fånga mig, vare sig det är en intressant samtalspartner som vän eller som det i detta fall blev något mer av det. Utseende i övrigt vad det gäller kroppar osv är inget jag lägger riktigt i minnesbanken på det sättet, i alla fall inte som du säger när det är någon jag håller kär eller har nära på något vis. Minns en gång när en kompis jag inte träffat på länge faktiskt blev lite stött av att jag inte kommenterade att hon gått ner i vikt. Det var något hon själv var glad över men som jag inte registrerade egentligen, för mig var hon samma vän som alltid och det jag först tänker på när jag möter någon är inte om hen ser annorlunda ut. Det är relationen som är viktig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *