Att inte göra sig sårbar gör en sårbar (om kärlek och vänskap och val en gör)

In the instant that you love someone
In the second that the hammer hits
Reality runs up your spine
And the pieces finally fit
All I needed was The One

Det slog mig för ett tag sedan. Ja, inte det här med cheesy balladtexter som fastnar i huvudet (fast det gör de också!) –  Det här med att jag valt väldigt smalt, när det kommer till sårbarhet.

Eller, på ett sätt väljer jag oerhört brett: jag delar med mig om svårt och sårigt och sorgligt här på bloggen, i långa nätchattar, mail, telefonsamtal. Med både okända, ytligt bekanta, vänner och familj. Börjar jag babbla kan det vara svårt att få tyst på mig, och många har fått höra väldigt mycket, om väldigt många känslor. Och många av dem har svarat med att stötta – genom tystnad, genom ord, genom förståelse, bekräftelse och acceptans. Eller bloggkommentarer, för den delen.

Jag uppskattar det något otroligt, och inser att jag stundtals kan bli väldigt krävande – vilket gör tacksamheten desto större inför de som står ut.

Men samtidigt inser jag ibland, hur smalt jag valt att visa mig sårbar – eller kanske snarare hur snål jag är med att låta mig vara sårbar på riktigt, när jag visar den där sårbarheten. För mår jag dåligt på riktigt, vill jag verkligen ha stöd, står jag för att jag har en svag stund… då är det bara en person jag vänder mig till.

Så när jag mår dåligt på grund av något som rör den person, när den personen själv behöver stöd, när den personen är svagare… Då är jag så jäkla lost. Utan honom.

Jag kan prata av mig till alla de där vännerna och bekanta. Självömka på bloggen. Trakassera både föräldrar och syster med telefonsamtal på dumma tider. Få stödjande ord och virtuella kramar både här och där. Och det betyder massor. Men inte allt. För det är bara honom jag vet hur jag ska använda stödet från. Det är bara han som alltid fått vara med, som jag alltid valt, som jag hela mitt vuxna liv förlitat hela mitt jag på.

Jag inser då och då hur urbota dumt det är. Jag ser ju hur han – som inte ens är aktiv på sociala media (jag vet, helt crazy!) och sällan mailar eller pratar i telefon – har ett helt urval av fallskärmar att gripa tag i när livet svindlar. En grupp på relativt få, men väl utvalda, personer som alltid finns där, som gör allt i sin makt för att hjälpa, vilket stöd han än kan tänkas behöva. Och behöver han det, tar han emot det. Så självklart och sårbart att han verkar osårbar.

Och samtidigt som jag inser att jag valt dumt, blir jag, idiotiskt och barnsligt, avundsjuk. Jag ingår i hans grupp, givetvis. Men kan jag inte, vill jag inte, vill han inte välja mig i den givna situationen – så har han andra.
Jag babblar med allt och alla, men vill alltid välja honom. Jag vill inte vara sårbar med flera, så jag blir mer sårbar än någon.

Så nu sitter jag här. Han är långt borta, i alla ordet ”distans” innebörder. Och jag är så jäkla lost.

jigsaw-313587_1280

Min man är fullt medveten om allt det här. Det är hos honom jag söker stöd över att jag inte känner att jag kan söka stöd hos någon annan än honom….  Han tycker det är tråkigt. Dels för att han vill att jag ska kunna använda mina vänner som han använder sina. Och dels för att ingen vill ha hela ansvaret för en person, utgöra hela stödet. I romantiska citat pratas det ofta om att vara någons ”allt”. Egentligen är det inget en vill vara – och inget en ska kräva att andra är… 

Så all due respect Sir Elton – jag behöver mer än ”den enda”. Och jag ska bli bättre på att utnyttja detta faktum.status

I skrivande stund har över 50 vänner antagit uppmaningen i denna statusrad.
K ringer upp de dagar jag inte pratat med en enda annan vuxen, L mailar strategiska lösningar, J & J skickar hjärtan blandat med Livskick-relaterade distraktioner, den andra K reagerar spontant med ”Men hur mår DU då?”-frågan som jag fortfarande blir förvånad att få – o.s.v. Jag har ett lika starkt säkerhetsnät som han, egentligen. Jag har bara inte sett det, eller vågat kasta mig ut mot det på samma sätt som han.

Jag kanske fortfarande är lite lost. Men det går alltid att hitta nya vägar. Att hamna lite mer rätt.

Eller hur…?

Dela inlägget:

6 Comments

  1. Så fint skrivet! Håller med, det kan vara svårt att visa sig sårbar och söka stöd och ta emot det även från personer man står nära. Det kan gå till en viss gräns, men sedan är det svårt om man inte har ”den där”.

  2. Det finns något starkt i att vara sårbar. Det gör att fler vågar vara det. För vi vill alla kunna uttrycka äkta känslor. Fint skrivet och viktigt! Och även om jag sagt det tusen gånger så: Du är inte ensam. Våga ring, umgås och kasta dig ut i att dela äkta känslor med fler personer. Ibland blir du sårad, men oftast inte, om du väljer rätt person. Jag har tyvärr öppnat mig alldeles för fort för alldeles för många, vilket inneburit en del lidande för min del. MEN när jag väl hittar rätt personer är det helt ovärderligt!

  3. Tack för era kommentarer. <3

    Det är en balansgång - att öppna sig, men att inte vara för snabb att dela allt... Vilket jag ju knappast gör mig skyldig till, som valt samma person i snart 16 år 😉 - vilket förmodligen också är lite kärnan till känslan just nu: ingen känner mig så väl som han - vi har blivit vuxna tillsammans och gått igenom andra helveten tillsammans, saker ingen annan fullt ut kan dela... Det går inte att ersätta. Men det går förmodligen att komplettera - om man vågar.

  4. Pingback: Sommar i år också | Liselotte Howard

  5. Pingback: Tisdags-tips; Lite Gott och Blandat | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *