Jobbig dag

Jag firar aldrig årsdagar. Jag tycker både födelsedagar och andra traditioner lätt blir överskattade. Fast det förutsätter förstås att jag ges chansen (eller tvingas) att fira dem.

För idag känns det plötsligt väldigt jobbigt. Om jag ska vara ärlig har jag bävat för den här helgen i flera veckor nu. Och när pappa ringde i onsdags och erbjöd mig och tjejerna att åka med dem upp till sommarstugan – min favoritplats alla kategorier – bröt jag fullkomligt ihop och snyftade att de gärna fick ta barnen, men att jag verkligen inte klarade av det. Att vara där den här helgen.

Redan då kändes det löjligt. Klart jag hade klarat det. Det är ju bara ett datum. En jäkla siffra. Inget jag hade gjort något åt alldeles oavsett. Jag hade förmodligen behandlat det som min trettioårsdag – också en grå söndag; genom att ha gömt mig hemma, smugit iväg på ett träningspass, hoppats på att inte stöta på någon som kunde säga grattis, o.s.v. Allt det här vet jag ju.

Samtidigt skriker känslan, med rösten hos ett trotsigt litet barn: Jag vill FIRA! Jag vill vara glad! Jag vill göra mysiga saker! Jag vill ta in på hotell och dricka bubbel och stå i morgonrock när hotellpersonalen kommer med en godiskorg för att de hört att vi firar… Precis som de gjorde då. För ett år sedan.

När jag och min man gifte oss.

Istället sitter jag ensam i mina föräldrars hus i gamla träningskläder och väntar på att barnen ska komma hem från sin helg på favoritplatsen. Där vi gifte oss. Min man ligger hemma i lägenheten och har förmodligen ingen aning om vilket datum det är – eller bryr sig i alla fall inte ett skvatt om bubbel i glaset eller godis i korgar. En gör ju liksom inte det när en är sjuk.

Innan vi åkte i torsdags konstaterade han dock torrt att han det här med äktenskap inte riktigt levt upp till hans förväntningar. Och jag höll med. Det suger att vara gift. Jag vet att de snackar om att könsrollerna i ett förhållande kan förändras när en gifter sig eller skaffar barn… Men det här med att gå från 50/50 till att jag gör ALLT hemma och han bara ligger på soffan var kanske inget vi trott skulle hända…

Förlåt. Nu börjar jag gnälla. Jag hoppas att han inte läser det här. Inte för att HAN har så mycket emot gnället – han har också varit anhörig till en sjuk partner, vår smala lycka för förståelsen och förståndet just nu – men han gillar inte att jag ber om ursäkt hela tiden. En gör ju lätt det. För det är inte jag som är sjuk. Det är inte jag som tycker alla dagar är fruktansvärt jobbiga.

Jag tycker mest den här dagen är jobbig.dag

 

Dela inlägget:

5 Comments

  1. Pingback: Tacksamhetstisdag: Orden | Liselotte Howard

  2. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *