Tacksamhetstisdag: Orden

För att ha en examen i pedagogik är jag erbarmligt dålig på att förklara vad ord betyder eller innebär. Oavsett om en av mina döttrar frågar efter att stött på ett nytt ord via tv:n eller en tidning de läser, eller om min man undrar hur jag kan veta vad alla ord i högskoleprov-testen är, blir mitt svar vagt och till föga hjälp: ”Ja, men alltså man anar ju genom prefixet att det är nåt om nåt sånt här, typ”. Eller ”Ja, men man känner ju att det har med det där att göra”.

Förmodligen beror det på att det är det jag gör med ord: känner. Jag skapar ord och meningar och skriver via känslor. Om jag är arg, glad, ledsen, förundrad – då skapar jag en text om det, för att konkretisera och kanalisera. Ibland blir texten mindre än den faktiska känslan. Ofta större – överdriven. Eller i alla fall mer koncentrerad. Bloggtexterna ni ser är ibland bara babbel; nåt litet jag tagit ur luften och gjort till flera rader ord. Ibland är det istället kärnan av saker jag tänkt på länge; något vitt och brett som jag kokat ner till kärnan.

Som nu, när jag skrivit av mig om min mans sjukdom och hur den påverkar mig och familjen: det här höll jag ju tyst om i ungefär ett och ett halvt år (för att jag inte ville ”gnälla”, ni vet). Så nu blir det istället ett koncentrat av känslor som bubblar över. Och då är det ingenting emot hur jag skrev i perioder av min egen sjukdom. Eller för att inte tala om när jag började bli frisk: när jag såg ljuset i slutet av tunneln överfölls jag av ord och tankar. Många svarta, som för att göra kontrasten mot ljuset tydligare. Det hjälpte på vägen till friskhet. Och sedan kom ilskan. Alla de där inläggen om media och missförstånd och många som mår dåligt. Sådana tänker jag fortsätta författa, för tyvärr har varken ilskan eller missförstånden minskat under min tid på den fria sidan.

Jag har aldrig tillämpat stora bokstäver på det sättet Jenny beskriver – däremot kan nog orden bli stora ibland. Bombastiska eller upprepande eller indignerade. Ibland med ironi och satir – som min hjärna fungerar. Ibland mer ärliga – direkt från hjärtat. Men precis som Jenny sedan skriver så kan ingen ta mina ord ifrån mig. För mig handlar det inte ens om att våga, som Johanna skrivit så fint om. Jag bara gör det. För att jag känner det. Och det tänker jag vara tacksam över idag.

Läs också – Tacksamhetstisdag: 50 000 ord
pixabay.com
p.s. När jag inte använder orden för att skriva är de väldigt bra när en läser. Jag hoppas ni tagit er igenom min förra litteratur-lista nu, för snart kommer nästa! 🙂 d.s.

Dela inlägget:

3 Comments

  1. Åsa Jansdotter

    Kan inte annat än att hålla med, har också skrivit hela mitt liv och orden är en glädje, en källa till upptäckarlusta, en ynnest att återvända till i alla känslolägen. Det är bara när jag var som absolut sjukast som orden försvann som jag satt nollad med ett blankt papper framför mig, dit vill jag aldrig igen, ord är och skrivande är kärlek.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *