Möten som berör

Nu ska jag prata om möten. Inte de där djupa, nära, som utvecklar sig till relationen eller kärleksfulla minnen, men sådana som ändå berör. Flyktiga, men fascinerande.

De kan ske både virtuellt och reellt. Den förstnämnda sorten kan vi väl klassa min hälsobattle med Carolin Helt. I samband med den läste jag givetvis Carolins dåvarande blogg en del, och bland annat det här inlägget har stannat kvar i minnet. Det handlar om den andra sortens möten – de som faktisk sker fysiskt, men fortfarande flyktigt. Varje morgon möter Carolin en äldre man som springer runt sjön. Detta möte leder till reflektioner kring vilket mål och mening vi alla har med vår träning, varför vi rör oss.  Carolin skriver:

Mitt varför är att bli som den lille mannen. Jag vill också kunna fortsätta med mina morgonrundor, vinka glatt till dem jag möter och njuta av att ha en kropp och knopp som har kraft, lust och ork till att njuta av livet så länge det är möjligt.

Fint, eller hur?

Fint, är dock inte rätt ord för mina morgonmöten av samma typ, tyvärr…
Jag är inte lika hurtig som Carolin, så jag skulle aldrig drömma om att dra ut och springa tidigt på dagen. Däremot går numera även mitt lilla barn i skolan – det som är så litet att hon faktiskt inte kan promenera de där 2,5 kilometrarna själv om mornarna, vilket gör att jag måste ta en ”PW” vare sig jag vill eller inte. På vägen tillbaka har jag nu vid upprepade tillfällen stött på en annan fotgängare; en tjej, svårt att avgöra ålder, med träningsjacka och stora mjukisbyxor. Eller… de är ju inte stora. De är förmodligen i en av de minsta storlekarna som finns för den längden, men på henne hänger de sorgligt kring de tunna benen. Och nej, detta kommer inte leda till någon thin-shaming eller utläggning om utseendeideal. För det är i tjejens ansikte det syns. I ögonen, som bara de korta sekunder hon svischar förbi mig hinner se ner på träningsklockan flera gånger. För att kolla takten, antalet steg, eller – förmodligen – antalet kalorier hon förbränt. Ansiktet har det där jagade uttrycket – det där jag numera kan se hos främlingar, oavsett vikt och sammanhang. Hon flyr – men ångesten sitter på hennes axlar och kommer inte försvinna hur snabbt hon än går. Snarare tvärtom. Och jag vill säga ”Sluta. Bara sluta nu.”

Så sa ju han. Den där mannen i ett annat möte som berörde. Jag har kanske berättat det här på bloggen förut, det minns jag faktiskt inte. Jag minns bara honom – samtidigt som jag inte ens vet om det är ett faktiskt minne. Det var så surrealistiskt. Hur jag gick runt där i gångarna på Willys i Lund och vred på varenda vara för att kontrollera näringsinnehåll. Hur jag hade det där jagade uttrycket i ansiktet. Jag tänkte då att han kanske var farlig, konstig, störd. Fast det var det ju jag som var. Han var bara sorgsen. Och sa ”Sluta. Bara sluta nu.”.

Jag vill så gärna säga det högt när jag möter den där tjejen – eller andra som henne. Än så länge har jag inte vågat.möte

Men det är kanske mitt varför. Carolin har sin helt okända man som ledstjärna. Jag har min. Och jag vill, med Carolins ord – att fler ska kunna  njuta av att ha en kropp och knopp som har kraft, lust och ork till att njuta av livet så länge det är möjligt….

 

p.s. Det känns därför bra med ett annat möte, just idag: nämligen planeringsmöte för hösten med Frisk & Fri Östergötland. Vill du också vara med, eller stödja oss på andra sätt, kolla in den här sidan. d.s.

Dela inlägget:

6 Comments

  1. Upplevde något liknande i somras (dock bara en gång så vad vet jag vad hon gjorde annars), men det var också sådär ”jag såg det i hennes ögon”. Kanske grät hon, jag hann inte riktigt se säkert. Första gången jag såg henne gå på samma ställe, åt andra hållet, den dagen var två timmar innan och hon såg ut precis så där som en kan känna sig i kroppen efter flera timmars tvångsprommenad i kvällskylan. Efter jag gått förbi henne önskade jag bara att jag hade frågat om allt var okej. Det kunde ju i och för sig ha handlat om vad som helst. Men jag vågade inte heller.

  2. Lorena

    Jag brukar säga något, sådär i farten är det svårt såklart, men om jag ser nån på gymmet brukar jag säga ett par ord, bara typ ”Hur går det med träningen?” inväntar reaktion, om hen inte är alltför vresig brukar jag bara säga ”Ok, säg till eller skriv på fb om du vill snacka” och i den mån det händer att det vidareutvecklas förmedla någon kontakt jag tycker är pålitlig.

    Det finns inget att förlora på att säga till/uppmärksamma.

  3. Jag tänker att ”sluta” kan vara bra – lite då och då. För att få slängar av kaloriräknande eller checkande av näringsinnehåll är nog inte ovanligt, även om man gärna vill njuta av livet – så som det är. Låt oss zooma ut lite grann – så att vi ser hela planeten. Och där – där är vi, mitt i allt det stora. Då kanske det blir lättare att sluta.

    1. Det är en fin tanke som nog många borde bära med sig!

      (Vill dock poängtera att det tyvärr är betydligt svårare än så för den som redan är så sjuk som tjejen jag mötte, eller som tjejen jag var. Det går inte att zooma ut ur en ätstörning – den gör en blind för både oss själva och planeten. Men det går likväl- med tålamod och tid – att till slut sluta.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *