Att ta råden rätt – livstips jag lägger ner

Häromdagen hade Liten en incident i förskoleklassen hon precis börjat i. Jag vet egentligen inte särskilt mycket om vad som hände, men jag och Stor fick, på väg hem från skolan, veta att hennes lärare dragit ut henne ur klassrummet och låtit henne vara utanför medan de andra barnen fortsatte med de planerade aktiviteterna. Jag – som aldrig själv, eller som mamma till den ordentliga 11-åringen, upplevt att en pedagog behövt agera så – undrade givetvis vad ungen gjort. Först ville hon inte alls berätta. Jag och storasyster lockade och pockade och började dra till med allt värre förslag. Till slut frågade jag rakt ut:
-Slog du nån?!
Liten suckade högt och svarade, som jag egentligen visste, att ”Mamma, DET gör jag aldrig.”
-Okej, du SA något alltså?
Nick.
Och så lockade vi och pockade lite mer och till slut kom det, i en viskning, och av någon anledning på engelska (för att det kändes lättare, mer avdramatiserat, tror jag):
-No.
Många känslor på en gång; Den ordentliga flickan i mig, den vill-vara-bra-skolbarnsmamman, den pedagogiskt utbildade, den konflikträdda… Och så min systers ansikte. För jag vet vad hon skulle tycka. Hon, som alltid varit lite tuffare och vågat gå sin egen väg på andra sätt än jag. Det var känslan från henne som hördes i min ton när jag svarade Liten, det är jag rätt säker på:
-Du sa alltså ”nej”?
Jag lät för glad. För stolt. Men faktiskt: min unge slåss inte. Däremot står hon upp för sig själv.

Nu fungerar ju inte det alls i en pedagogisk situation, där alla barn ska göra en viss sak – för sin egen och för andras skull. Men ändå. Det är bra att kunna säga nej.

Om det, bland annat skriver jag i min artikel 3 livstips du kan kicka ut. Egentligen är det mesta som står i texten sunt förnuft – men den typen av sunt förnuft som har kidnappats av självhjälpsbranschen in i absurdum nuförtiden. Missförstå mig rätt: självhjälp är super. Vi har alla massor av inre potential och kan klara mycket mer än vi tror och ”Vill vi så kan vi” o.s.v. (Jag blev frisk från en djävulssjukdom delvis med peppig livscoachinställning, remember?). Men vi måste inte alltid vilja. Och då är ett ”No” rätt bra att ta till.

Annars var det nog Dröm-delen av artikeln som jag kände igen mig mest i – det där om att vi inte alls alltid borde eller måste ”följa våra drömmar”.
Jag är tjejen som drömde om massvis av barn som liten och tänkte att jag skulle bli gravid hej vilt så snart jag blev vuxen (det blev två, och det var inte så jäkla enkelt). Jag är tjejen som fick höra att hon borde bli advokat, eftersom jag redan från första klass klassades som ”duktig” (det närmsta jag kom Ally McBeal var vikten ett tag, och det var inte så jäkla trevligt). Jag var lite senare tjejen som borde bli civilingenjör, eftersom jag var just tjej och hyfsad på matte (det blev bara jobb på Ericsson ett tag, och det var inte så jäkla kul). Jag är kvinnan som fortfarande drömmer om att skriva, men är trött på orden ”Du borde skriva en bok” och har insett att tangenttryckningarna som betalar hyran INTE är i form av några fria fantasier, eller ens åsikter (det blir däremot en hel del mailande, och det är inte så jäkla likt det skrivande jag drömmer om).

Låter det tragiskt? Vet ni vad jag tycker är tragiskt? Att jag ”borde” känna mig tragiskt som inte lever upp till allt det där jag förväntas vilja och faktiskt vill och kanske skulle kunna och… drömmer om. Det är fint att drömma. Men jag tror faktiskt inte det alltid blir så fint att leva genom att jaga drömmar. Det är säkert kul att ”lyckas”, men jag är trött på att vi alltid måste just lyckas. Och alltid måste vara lyckliga – vilket vi ju förväntas bli av att nå våra drömmar.

Den här optimeringen av allt, av livet, av den ja-sägande optimismen, av drömmarna… Det är vackert från ena sidan. Men den andra sidan innehåller stress och skuld och känslor av ouppfylld potential, som faktiskt inte får plats i mitt liv just nu.

Så: jag tar till mig livtipsen när jag behöver. Jag applicerar lite sunt förnuft på dem och väljer mina egna vägar, utan skuld.

...men du behöver inte jaga efter varje dröm!
…men du behöver inte jaga efter varje dröm!

Och jag är – i hemlighet – stolt över att ha en dotter som redan 6 år gammal kan säga nej. På två språk, till och med.

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Drömmar är bra, men man är inte ett dugg misslyckad bara för att man inte uppfyller varenda en! Mycket sant och mycket tänkvärt inlägg.

    Undrar bara vad läraren tyckte var så farligt med att Liten sa ”No”? Hursomhelst, bra att kunna säga nej ju, precis som du skrev 🙂

    1. I en pedagogisk situation med 19 andra 6-åringar kan det såklart bli problematiskt när en vägrar något… Ett ”ja” är enklare i många fall – och ibland måste vi ju alla anpassa oss. Samtidigt är själva grejen, att våga, kunna och aktivt säga nej då och då så oerhört viktig. Och Liten ligger långt före mig där 🙂

  2. Åh vilket underbart inlägg!!! Jag vet inte om jag så är totalt övertrött och energilös så jag är känslig, men jag började nästan gråta. Är så less på allt snack om potential och ”borden” – vad är det för fel med att LEVA? Tack för detta!

  3. Pingback: Hitta din egen väg - mellan kostråd och träningstrender | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *