När saker lever upp till hypen – böcker som överraskar

Den här bloggen går i mångt och mycket att – helt ur min jäkligt subjektiva och säkert smått förvirrade synvinkel – ”ta ner saker på jorden”: trasha trenddieter, ifrågasätta träningshets, avråda från livsråd…o.s.v. Jag är helt enkelt anti-allt som hypar. (Ibland välgrundat, bör tilläggas, och faktiskt med både forskning och erfarenhet i ryggen då och då, men ändå rätt cyniskt orienterat sådär överlag.)

Att jag ens kan göra allt detta beror ju på att jag tar in en hel del av skiten jag vill kasta; jag läser skvallertidningar och ”hälso”-blaskor och kvällstidningsrubriker för fullt. Verkar nåt trenda hoppar jag ibland på bara-för-att (och bara-för-bloggen). Ibland läser jag därmed också böcker bara för att ”man borde”. Sådana där omtalade saker, ni vet. Ofta är jag avigt inställd från start – och ofta lever sakerna upp till de långa förväntningarna (hej ”Twilight” och ”Egenmäktigt förfarande”). Men ibland får jag faktiskt backa. Och för att bevisa att jag faktiskt kan göra just detta – som ett sätt att kanske inge lite trovärdighet i all min avighet? – kommer här ett exempel:

Jag gillade Maria Svelands Bitterfittan.bitterfittan

Nu så här i efterhand kan jag absolut inte säga varför jag trott att jag inte skulle göra det. Men den har onekligen varit omnämnd en del – nästan kultförklarad. (Kultförklarade grejer är ofta värre än tillfälliga hyper, hur hysteriska de än må vara.) En slags feministisk bibel för 2000-talet. Inte för att jag har något emot feminism. Det kanske handlar lite om att jag inte känner mig riktigt hemma i alla dess delar bara; kanske speciellt inte i vissa av dess kulturella former (som i; musik, filmer, sociala media-rörelser o.s.v.). Inte som i att jag är emot det – mer att jag personligen inte känner igen mig i det. Jag trodde inte att jag skulle känna igen mig i Bitterfittan. Så ja, då trodde jag väl att jag skulle vara emot det (även om jag nu inser att det inte finns någon sådan kausalitet).

Jag hade rätt. Och fel.

Jag känner inte alls igen mig i Saras ursprungsfamilj (min mamma var aldrig det minsta undanfallande och min pappa var aldrig det minsta elak).
Jag känner inte alls igen mig i Saras uppväxt (jag var en beskedlig tonåring och låg inte med äldre killar för att fly hemifrån).
Jag känner inte alls igen mig i Saras besvikelse över sin man när de blir föräldrar (tvärtom; min steppade snarare upp).
Jag känner inte alls igen mig i Saras upplevelser på arbetsplatser (jag har aldrig känt att jag behandlats på särskilda sätt för att jag varit just kvinna).
Jag känner inte alls igen mig i Saras bitterhet över män hon möter, och kvinnorna hon ser följa dem.

Ändå känner jag igen mig totalt i Saras iakttagelser av manligt och kvinnligt i parliv, arbetsliv och allmänt liv omkring sig.

Betyder det att jag lurat mig själv med allt det där ovan icke-igenkännandet och icke-hemmahörandet i feministisk kultur? Nej, det tror jag faktiskt inte. Det är skillnad på privat liv och strukturer i samhället. På känslor jag själv upplever och på känslolägen jag känner av från världen omkring mig – även om jag  i viss mån anpassar mig till de sistnämnda.

Oavsett så känner jag så sjukt mycket igen mig i hur Maria Sveland beskriver mammarollen – och mammaskulden. Hur många gånger har jag inte, precis som Sara, slitits mellan (det ibland desperata) behovet av tid för mig själv, och (den lika desperat) saknaden efter mina barn…? Eventuellt är det främst det som gör att jag numera är med på hypen. Jag kommer (precis som Hanna) att inkludera Bitterfittan i banken av betydelsefulla böcker.

Och jag kommer reagera varje gång jag ser en man skala en apelsin framöver.
Jag kände igen mig totalt i apelsinreflektionen – Tack för den Maria. Och tack för att du bevisade att hypen ibland håller.

Till skillnad från 5:2 och ren mat, liksom.

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Lorena

    Den där boken är en bibel hos mig, och Kielos Det enda könet, de två i kombo med Lena Anderssons verk och ”Det kallas kärlek” gör stommen i mitt moderna feministbibliotek. Tycker dessa gör allt mer begripligt än Fittstim av någon anledning. Den tycker jag verkligen inte håller måttet alls.

    Sen har jag klassikerna för det omoderna också såklart, de håller än de flesta 😉

  2. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *