Jäkla jämställdhet

När vi satt hos läkaren i måndags (gång 503 eller så) utbrast min man frustrerat framför den scrubs-klädda damen att:

-Hon får ta hand om mig hela dagarna! och slog ut med armen mot mig.

Varpå damen såklart vände blicken åt mitt håll – frun, den närstående, den anhöriga (och därmed den eventuellt medberoende, passiviserande av den sjuke…) och ville veta exakt vad jag gjorde.

-Nej, alltså… Han är sängliggande på dagarna, men han duschar själv, fixar sin egen mat, äter, borstar tänderna…

Sen slog det mig varför han uttryckte sig så, varför han känner det som att jag ”tar hand om honom”:

-Men förut brukade vi dela på allt. Med barnen, med hushållet… Och nu gör jag hans del också.

Jag tror inte det väckte några direkta sympatier hos läkaren – det har tyvärr varit väldigt ont om sådana de två åren vi försökt få hjälp till min man. (Även om de nu börjar få väldigt svårt att hålla fast vid att han nog inte är så sjuk egentligen, vet de inte vad de ska göra – vilket leder till att de fortfarande gärna landar i att han nog inte är så sjuk egentligen…*)

Kanske skulle det vara annorlunda om de fick tillbringa en dag tillsammans med våra barn. För de märker det där – att delandet inte längre är ett delande, och att förälder numera är = mamma. Liten pratar lyriskt om när pappa brukade hämta på förskolan. Stor försöker dölja hur hopplöst det känns att göra engelskaläxan med föräldern som har sämre uttal än hon själv. Och båda får ta smällen av att mammas tålamod och ork plötsligt är nere på 50%.

Jäkla jämställdhet. Vi skulle aldrig ha testat.

love-489522_1280

p.s. Minns ni vad jag sa att jag saknade mest? Jag glömde en punkt: ”Att ha någon som duschar av det magsjuka barnet samtidigt som jag försöker rädda sängmadrassen och skura golven.” Det är nämligen omöjligt att göra båda sakerna samtidigt. (Jag vet, för jag försökte häromnatten. Tre gånger.) d.s.

 

*Utan att gå in på detaljer: Patientnämnden har uttryckt stort intresse för ett par anmälningar, för att lyfta systemfel och diskriminering inom vården till en politisk nivå. Tyvärr hjälper inte det oss. Så just nu lägger jag min skrivkraft här istället för i deras blanketter…

Dela inlägget:

5 Comments

  1. Lider verkligen med er. Just attityden från vården att makan minsann får göra allt själv mötte vi också för några år sen. ”Men vad händer när hon kraschar då?” frågade min man. Ingen reaktion.

    1. Jag sa ”Förbereder ni BUP på att deras resurser kommer krävas?”. Ingen reaktion på det heller – varför bry sig om två från början stabila barn med hela livet framför sig, liksom…

      De stänger uppenbarligen ner sunt förnuft och medkänsla, de i de där rockarna. Skrämmande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *