Önskeinlägg: Hur undviker en ätstörningens tankar som frisk?

För några dagar sedan frågade vi på vår Facebook-sida och på Instagram vad ni vill läsa om på Livskick (fortfarande fritt fram att svara och önska!) En Insta-följare bad då om tips på hur man gör för att inte hamna i ”ätstörda tankar” igen, när man lämnat sjukdomen bakom sig. Eftersom jag tillhör dem som varit sjuk (främst anorexi, även om jag aldrig gavs någon diagnos) tänkte jag att detta kan bli ett blogginlägg. Som ett sådant vill jag dock påpeka om att idéerna som uttrycks enbart är mina egna, utifrån mitt liv och erfarenhet. Alltså – hur gör JAG för att undvika de sjuka tankarna i mitt friska liv?

Det korta, spontana svaret är: Det gör jag inte.
Med det menar jag att jag inte går runt och är rädd för, eller aktivt undviker, negativa tankar som rör mat. Jag vet inte riktigt hur vi här ska definiera ”ätstörda tankar”, men som sjuk vet jag att jag t.ex. dagligen, inför och vid varje måltid, hade tankar kring energiinnehåll och mängd mat; ”Jag måste ta det mest kalorisnåla alternativet”, ”Jag tar inte hela biten”, ”Jag borde sluta äta nu” och ”Jag borde hoppa över den här måltiden helt” var saker mitt huvud producerade 24/7.

Det sistnämnda exemplet ovan kan jag ärligt säga aldrig dyker upp längre (och, missar jag, av någon mer extrem anledning, en måltid idag kan jag utan problem ta igen det senare – både för att jag rent fysiskt är så stabil att kroppen inte tar skada, men också för att huvudet inte har några som helst problem med att välja flera portioner och mer mat nästa tillfälle som ges). De övriga är också sällsynta – men, i världen som den ser ut idag, tror jag att de är svåra att helt undvika. Visserligen tänker jag inte längre att jag borde välja light-produkter eller mindre mat för att jag vill svälta (som var min huvudsakliga anledning till ätstörningen medan den pågick) eller för att jag är rädd att gå upp i vikt. Däremot kan jag tänka att överdrivet energiintag kanske är onödigt eller ohälsosamt. För det är ju det vi lär oss och läser, överallt, hela tiden. Så:

Jag kan tänka att jag borde äta ”nyttigare”.
Jag kan tänka att jag borde undvika viss mat.
Jag kan tänka att jag borde lägga upp mindre på tallriken.
Jag kan tänka att jag borde strunta i den andra portionen.

Tankarna uppkomna genom yttre påverkan, inte genom inre ångest. Men tankar jag inte undviker. Den energin som skulle krävas för att ständigt tänka på hur jag tänker om mat är faktiskt för stor. Den energin förbrukade jag flera gånger om medan jag var sjuk – idag är jag urbota less på det!
Däremot tänker jag på vad jag gör; Om jag agerar på tankarna.

För det tror jag att en måste, efter att ha varit sjuk. Efter att alldeles för många gånger ha agerat på osunda tankar om mat och ätande, tror jag att en måste iaktta viss försiktighet. Märker jag att valet av mat i verkligheten påverkas, eller att jag faktiskt äter mindre, för att de där tankarna finns – ja, då måste jag agera. Och jag agerar genom att motagera; genom att helt enkelt göra tvärtom. Vi kan nog likna mig vid en trotsig tre-åring där; säger tanken att jag ska låta bli chokladbiten till kaffet – då tar jag chokladbiten (dock inte kaffet, för det gör inte tre-åringar – eller jag). Oftast skulle jag nog faktiskt inte behöva vara så trotsig; min kropp behöver ingen överskottsenergi för att bygga upp sig längre, och mitt huvud skulle heller inte kollapsa av en dag med för lite energi (vilket det gör för alla efter en längre tid av svält/underskott) – men för mig är det en slags hederssak, inför friskheten, inför friheten.

Med andra ord; jag väljer att se mig själv i likhet med en nykter alkoholist; jag kan tänka att jag är sugen på ett glas vin, men jag kan inte korka upp flaskan och ”unna mig”.

Det låter säkert väldigt förenklat – och kanske deprimerande  – för dig som fortfarande kämpar, som kanske inte kommit så långt i ditt tillfrisknande, eller som kanske fortfarande inte tror att det går att bli fri. Inför sådana känslor kan jag bara säga: jag lever ett bra liv. Jag är nöjd, jag är fri, jag mår bra – både fysiskt och psykiskt. Ja, jag har ”ärr” som sitter kvar – men de bleks gradvis. Tankebanorna ligger kvar, men är inte alls lika djupa. Och framförallt utan den direkta kopplingen till vad jag gör, hur jag lever.

Jag hoppas det svaret kan ge någon något.

Och sedan vill jag lägga till en sak jag tänker allt mer på, ju fler drabbade och f.d. drabbade jag möter; det är okej att inte vara perfekt i sin friskhet. Det är okej att tänka ”fel”, även när du hamnat rätt i livet. Slå inte på dig själv för dina tankar – du bär med dig dina erfarenheter och du utsätts för idéer utifrån – det är inte konstigt om saker dyker upp i huvudet då och då. Mår du dåligt för att du tänker på saker som du vet skulle få dig att må dåligt – tja, då fastnar du i en ond cirkel.thought-bubble-618258_1280

Det går att öva sig att tänka bättre saker – men snälla du: lägg mer tid på att göra bättre saker. ”Learning by doing” har varit en favoritstrategi för mig sedan jag lärde mig läsa; oavsett om det handlar om ett nytt datorprogram eller en ny träningsform vill jag testa mig fram. Jag önskar jag hade insett att detsamma gällde för min ätstörning lite tidigare. När jag väl gjorde det blev jag frisk. Och jag tänker att det är så jag också ska fortsätta vara frisk. 

 

p.s. Jag skriver om mat-tankar, eftersom det var sådana jag hade som sjuk. Jag tror och hoppas dock att det går att översätta direkt till träningstankar eller andra självskadetankar. d.s.

Dela inlägget:

8 Comments

  1. Detta var riktigt skönt att läsa. Det är många som påstår att det inte alls har några ätstörda tankar (och absolut inga ätstörda handlingar) vilket för mig blir väldigt prestationsfyllt. För det känns ju så himla omöjligt att bli frisk och att leva utan en enda tanke känns ju…ja, om det nu går, ÄNNU mer omöjligt. Att läsa att en kan känna sig både frisk och fri trots vissa tankar gör det på något sätt lättare och kraven på att bli ”perfekt frisk” minskar. Detta kändes både ärligt och hoppfullt – inte som någon utopi. Tack!

    1. Jag tänker nog att det är skillnad på ”ätstörda” tankar och ”vanliga” tankar. Precis som Liselotte skriver så matas vi ju med dessa ”sanningar” hela tiden: att vi borde äta nyttigare och träna mer, och det är inte samma sak som att tänka ”ätstört”. Petitesser kanske, men jag har definitivt inga ätstörda tankar (däremot många ”jag borde”-tankar). Just det att det är skillnad på att ha tankar som kommer utifrån ångest inifrån, och sådana som kommer av stress utifrån är det viktiga här. Sen är ju faktiskt själva definitionen att vara FRI, att inte agera på tankarna. Tankar går inte att styra över utan det handlar ju hela tiden, kognitivt, om att agera annorlunda. Sen, också som Liselotte säger, så finns ärr – kanske i form av envisa tankar – men de försvinner gradvis. Det är nog viktigt att inte förväxla det med att fortfarande ha sjuka tankar.

      Men ja – att gå runt och säga att alla tankar är borta och på så vis definiera ”fri”, det blir ytterligare en ouppnåelig grej som gör mer skada än nytta. 🙂

      1. Tack för att du klargör Johanna – precis så jag menade. En till viktigt grej relaterade till tankarna och ångest är dessutom: när jag inte agerar på dem, får jag inte ångest (lite som det här med träning/ångest som jag skrivit om: http://liselotte.livskick.nu/2015/06/05/trana-med-eller-mot-angest/) – ganska stor skillnad mot när jag var sjuk, alltså…

        Men att tro att hjärnan ska bli tom på tankar om mat eller borden… nä, det är nog inte helt realistiskt. (Tom hjärna känns inte som något att eftersträva över lag – även om det säkert finns stunder i sjukdomen när det skulle kännas skönt! 😉 )

  2. Pingback: Återta den vanliga maten | Johanna Ahlsten

  3. Pingback: Fira det friska | Johanna Ahlsten

  4. Pingback: Vem är frisk? | Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *